Vill du leverera stort? Håll det enkelt.

Hör Gabri­el­la läsa sin krö­ni­ka eller läs den själv.

Pas­ta med vit­lök? Det hade ald­rig tidi­ga­re fal­lit mig in att bestäl­la en sådan sim­pel rätt på en restau­rang. Den inne­hål­ler ju näs­tan ingen­ting, tänk­te jag när jag satt på den lil­la kro­gen vid Tor­ri del Benaco som lig­ger på den öst­ra sidan av Gardasjön.

Men av någon anled­ning blev det ändå så. Jag beställ­de en pas­ta med vit­lök, en pas­ta con aglio.

Smakrika minnen från en italiensk liten hamnstad.

Jag och mitt rese­säll­skap, tilli­ka make och bäs­ta vän, invän­ta­de maten med ett varsitt glas rött vin fram­för oss. Vinet var inte sär­skilt märk­vär­digt. För trots att vi befann oss i Ama­ro­ne-land hade vi den här kväl­len valt ett enkla­re ripas­so. Men det sma­ka­de gott, hade helt rätt tem­pe­ra­tur och det fak­tum att väg­gar­na runt omkring oss var fyll­da av vin­flas­kor från oli­ka intil­lig­gan­de vin­går­dar, ska­pa­de käns­lan av att vi befann oss på helt rätt plats vid helt rätt tidpunkt.

Fiskar i taket och en glad Maurizio.

Det var and­ra gång­en på tre dagar vi åter­vän­de hit till Bell’Arrivo, som den lil­la trat­to­ri­an heter. Inner­ta­ket här är över­sål­lat med illust­ra­tio­ner av oli­ka fis­kar som man får för­mo­da sim­mar omkring i vatt­net strax utan­för. De bru­na trä­bor­den var enkelt duka­de, men allt som behöv­des fanns på plats och låg pryd­ligt till­rät­ta. Mau­ri­zio, som vår kypa­re het­te, var lika glad och till­mö­tes­gå­en­de som sist vi sågs.

Bitarna faller på plats.

Maträt­ten som kom in dof­ta­de ljuv­ligt och hade ett oliv­ol­je­in­dränkt skim­mer. En finsku­ren rädi­sa med for­men av en ros, låg strax intill pas­tan. Den kvadra­tis­ka tall­ri­ken var gjord av någon bisqay­a­bukt­s­grön kera­mik som för­stärk­te effek­ten av den guld­ly­san­de pastan.

Och det var ändå bara början.

När jag kör­de ner gaf­feln i pas­tan dela­de den sig pre­cis lagom. Inte klib­big. Inte torr. Och för var­je gaf­fel­tag som spa­get­tin öpp­na­de sig, steg ytter­li­ga­re en puff av vit­lök rakt upp. Inte för skarp, sna­ra­re som en aning om vad som vän­tan­de då maten för­des in i munnen.

Att snabbt skapa lust för mer.

För var­je tug­ga blev det inre leen­det allt stör­re. Jag njöt. Och innan jag hade bli­vit mätt var tall­ri­ken tom. Jag blev näs­tan lite besvi­ken över mäng­den pas­ta innan jag insåg att dose­ring­en var väl­digt väl uträk­nad. Det var pre­cis så myc­ket som behöv­des för att jag ome­del­bart skul­le läng­ta till näs­ta till­fäl­le sam­ti­digt som jag i just det­ta nu hade fått lagom mycket.

Tänk enkel pasta när du tänker content.

Var­för berät­tar jag allt det­ta? Vad har en enkel pas­ta med vit­lök i en podd om con­tent mar­ke­ting att göra? Jo, för att vi under vår mid­dag kom att tala om just detta.

Leve­ran­sen.

’Sälj’ och ’leverans’. Två ord som skaver i mig.

I ett tidi­ga­re blog­gin­lägg nämn­de jag att jag hade svårt för ordet sälj. Jag har näs­tan lika svårt för uttryc­ket ’leve­rans’. ”Nu ska vi leve­re­ra.” ”Nu gäl­ler det att leve­re­ra exakt vad kun­den vill ha. Inte under­le­ve­re­ra och inte hel­ler över­lev­re­re­ra för den delen, det kan vi ald­rig ta betalt för.”

Ge dem vad de tål!

Men vad inne­bär det egent­li­gen att leverera?
Enligt ord­bo­ken bety­der det sän­da eller över­läm­na det som någon köpt eller beställt. Kanske skul­le det ock­så kun­na bety­da; över­läm­na något som stäm­mer över­ens med för­vänt­ning­ar­na, eller kanske i bäs­ta fall ock­så över­träf­fa det jag inte viss­te att jag var ute efter. Eller helt enkelt; ge dem vad de tål.

Jag vet inte om det är för att jag copy­wri­ter och all­tid mås­te kun­na göra mig en egen per­son­lig defi­ni­tion av det jag ska för­kla­ra. För att jag ska kun­na skri­va om något så mås­te det först ha absor­be­rats av mig, tagit sig in i mig, knå­dats av min egen före­ställ­ning av vad det inne­bär och sedan fått ny beskriv­ning genom mig — natur­ligt­vis med utgångs­punkt i vem det är jag ska skri­va eller tala med. (Jag tar upp det här i ett tidi­ga­re blog­gin­lägg, Ska­pa ditt eget sound.)

Att göra det svåra enkelt.

Jag tän­ker att den som på ett lätt­be­grip­ligt sätt kan för­kla­ra en svår grej, den vet verk­li­gen vad den pra­tar om. Jag skul­le tip­pa på att det är där­för Hans Ros­ling bli­vit så popu­lär. Han kla­rar av att för­kla­ra svå­ra saker på ett begrip­ligt sätt. Han leve­re­rar; han över­läm­nar en för­kla­ring på något som någon vill ha svar på.

Varumärkets beståndsdelar.

Ett varu­mär­ke är inte bara själ­va pro­duk­ten eller tjäns­ten. Det är lika myc­ket män­ni­skor­na som står bakom det. Sät­tet varu­mär­ket kom­mu­ni­ce­ras på. Kon­to­ret eller affä­rens inred­ning. Pre­sen­ta­tio­nen av varan. Pris­sätt­ning­en. De anställ­das inställ­ning till kun­der och omvärld. Visio­ner. Allt det­ta till­sam­mans berät­tar sto­ryn om varu­mär­ket och kom­mu­ni­ce­rar vad varu­mär­ket egent­li­gen är fyllt av.

Många bäckar små rinner samman till en hel leverans.

I den andan blir det ock­så natur­ligt att säga att allt du gör blir en del av din leve­rans. Du gör dag­li­gen ett antal del­le­ve­ran­ser som till­sam­mans bil­dar en hel­het. Det är där­för en pas­ta med vit­lök kan bli till en kuli­na­risk upp­le­vel­se. För att det var så många delar i leve­ran­sen som samspelade.

Det hänger på detaljerna.

Det var bemö­tan­det när vi kom in i restau­rang­en. ”Vad roligt att ni är här igen! Vill ni ha sam­ma bord som sist?”

Det var koc­ken som kika­de ut genom sin sväng­dörr och log lite blygt och för­mod­li­gen blev väl­digt glad av att se nöj­da gäs­ter återvända.

Det var kypa­rens goda omdö­me att inte stres­sa oss och för­sö­ka säl­ja på oss en dyr maträtt utan istäl­let läm­na oss i fred medan vi bestäm­de oss för vad vi vill ha.

Att inte visa en besvi­ken min när vi tar den till synes enk­las­te rät­ten på menyn, utan upp­munt­ra vårt beslut och bekräf­ta det.

Det var att kom­ma in med ett bröd­fat, rik­ligt fyllt av nyba­kat bröd och till det ser­ve­ra den finas­te oliv­ol­jan som smakförstärkare.

En del av leve­ran­sen var att ser­ve­ra en pas­ta med vit­lök med lika myc­ket kär­lek som om det hade varit den finas­te kalv­fi­lé som låg på fatet.

Låt kocken briljera i smak, inte i mängden ingredienser.

Koc­ken gjor­de defi­ni­tivt ing­et säm­re jobb för att rät­ten inne­höll ett mind­re antal ingre­di­en­ser. Tvärtom. Nu fick han verk­li­gen bekän­na färg och visa sina fär­dig­he­ter. Och det märk­tes på sma­ken att han sat­te en ära i att ald­rig göra ett dåligt jobb. Tänk att det går att tryc­ka ner så myc­ket smak­satt kär­lek i en enkel pastarätt!

När fel blir rätt.

Min efter­rätt där­e­mot, var kass, det såg Mau­ri­zio, och sa snabbt att då behö­ver du verk­li­gen inte beta­la för den. Och myc­ket rik­tigt, den var ock­så rade­rad från notan. Och det, det är ock­så att göra en god leve­rans. Allt kan inte all­tid bli rätt. Men allt kan göras rätt.

Den avgörande ingrediensen.

Egent­li­gen är det inte så svårt. Men det finns en vik­tig för­ut­sätt­ning. En abso­lut nöd­vän­dig ingre­di­ens för att din pas­ta med vit­lök ska kun­na bli till en min­nes­rik upp­le­vel­se för någon annan. Om du vill vara säker på att all­tid, i var­je given stund leve­re­ra, krävs en vik­tig sak av dig. Din närvaro.

100% här och nu.

Jag har pra­tat om den tidi­ga­re här i Pep­talk, och det är märk­ligt hur ofta jag tycks åter­kom­ma till den. Men vår när­va­ro, vårt här och nu, tycks vara vår vik­ti­gas­te fär­dig­het. Det är bara nu du kan påver­ka det som ska bli. Du har bara nu. Och nu har vi alla exakt lika myc­ket av.

Närvarons smaker.

Sma­kupp­le­vel­sen av min pas­ta med vit­lök grun­da­de sig på fyra nyan­ser av närvaro:

Den enk­la rät­ten till­red­des med de bäs­ta ingre­di­en­ser­na. Hell­re väl­ja bort någon ingre­di­ens som inte skul­le göra sma­ken rätt­vi­sa. Över­ar­be­ta inte. Men välj med omsorg och med kär­lek något du själv tror på. För att kun­na väl­ja rätt och kun­na göra rätt avväg­ning, mås­te du vara när­va­ran­de och läsa av situ­a­tio­nen och de behov som just nu finns.

Pre­sen­ta­tio­nen. Det omsorgs­fullt duka­de bor­det. Inte något över­dåd. Men helt, rent och välkomnande.

Bemö­tan­det. Ett glatt ’hej’, en leen­de blick och en upp­rik­tig gläd­je att få hjäl­pa någon. De små detal­jer­na som blir de mest lyc­ka­de och min­nesvär­da krä­ver obe­strid­li­gen din närvaro.

Till­freds­stäl­lel­sen av att få vara den som leve­re­rar. Njut själv. Det bäs­ta du kan bju­da på är en ver­sion av dig som mår bra och trivs. För du räc­ker. Du och din när­va­ro är redan ovär­de­li­ga. Du kan dra ner på det and­ra. Du kan lita på att du är till­räck­lig så länge du leds av din när­va­ro, att all­tid se till någon annans bäs­ta — inklu­si­ve din egen.

Hur smakar ditt erbjudande?

Så nu åter­står bara frå­gan. Hur ser din pas­ta med vit­lök ut? Vil­ka sma­ker vill du fram­hä­va? Hur vill du ser­ve­ra den? Vem vill du bju­da till bords? Och fram­förallt. Hur skul­le du själv vil­ja upp­le­va och beskri­va din mål­tid, ditt erbjudande?

Iden­ti­fi­e­ra dina styr­kor — hur små eller sto­ra de än är — och rör ihop dem med din när­va­ro. Där har du din parad­rätt. Din pas­ta con aglio.

Tack för nu.