Tomrum berättar

Det finns rum som trots att de är fullt möble­ra­de är helt tom­ma. Och salar som trots att de lig­ger helt öde är ful­la med liv. Det som fat­tas är berät­tel­sen om vad som hänt i des­sa rum. Vad väg­gar­na kun­nat berät­ta ifall väg­gar kun­nat det.

Rum­met behö­ver inte vara stort, hel­ler inte märk­vär­digt. Du kan utan vida­re åka tätt för­bi utan att på mins­ta sätt ana dess en gång så spän­nan­de innehåll.

Brädskjul stort som ett enmans trädass

Ta Strind­bergs skriv­stu­ga på Kym­men­dö i Stock­holms skär­gård. Stor som ett ordi­närt torr­dass, med­ve­tet oan­sen­lig eftersom han byggt den själv och viss­te pre­cis vad han skul­le ha den till: se in i sig själv sna­ra­re än ut över nej­den. Han vil­le inte dis­tra­he­ras. Som hur kan man spi­ka så snett? Eller klist­ra upp en så anskräm­lig tapet? Inte en pryl skul­le leda tan­ken bort från det han var där för att göra. Bara natu­ren fick störa.

Uti­från ser stu­gan ingen­ting ut där den klam­rar sig fast på en berg­knal­le. Ini­från är vis­ser­li­gen vyn hän­fö­ran­de men det är inte utsik­ten som drab­bar mig hår­dast. Utan insik­ten om att här, just här som för bara en sekund sedan, satt den­ne märk­li­ge man med sitt bläck och sina pryd­li­ga penn­skaft. Just här inte någon annan­stans i hela värl­den! Jag böjer mig ner och ser ur exakt sam­ma syn­vin­kel som han gjor­de ut över fjär­den och bort över hori­son­ten. Tiden upp­hör. Om vi så åter­vän­der om hund­ra år kom­mer allt att vara sig likt. Inte ens om stu­gan ätits upp av tidens tand för­svin­ner magin. Han satt just här i alla fall. I fan­ta­sin reser vi det lil­la bräd­skju­lets enk­la väg­gar. Ritar fönst­ret, bor­det, sto­len han satt på. Kanske knir­ka­de den när han sträck­te på sig så att kno­gar­na nåd­de ytterväggarna.

Han såg det vi ser nu; havet, kon­tu­rer­na, mol­nen, ett segel. Kli­a­de sig då och då med penn­skaf­tet i hår­bot­ten, strök sin lil­la mustasch åt sidan med två fing­rar. Kom att tän­ka på annat, kanske på poj­ken som hjälp honom med byg­get. På hur han har det nu. Slöt ögo­nen, ser plöts­ligt i sitt inre en man kom­ma gåen­de, och var kom han ifrån kanske han frå­ga­de sig, ”som ett yrvä­der en aprilaf­ton med ett Höganäskrus i en svångrem om hal­sen”. Han grep pen­nan. Anteck­na­de. Men skrev inte roma­nen här. Det gjor­de han i Tyskland långt sena­re. Men det var här han såg Hem­sö­bor­na, tänk­te sig in i det liv de lev­de. Kom så nära san­ning­en, visa­de det sig, att han por­ta­des från ön för all fram­tid. Såg allt från det­ta lil­la bräd­skjul stort som ett enmans trädass.

Vad stort sker sker tyst

Vad stort sker sker tyst. Ofta i ensam­ma, slut­na rum som bara ibland avslö­jar vad som där hänt. Min svensklä­ra­re i gym­na­si­et, en mys­ti­ker i bas­ker och släng­kap­pa skred oänd­ligt lång­samt längs kor­ri­do­ren in i klass­rum­met. Så fort han visa­de sig tyst­na­de sor­let. När han sat­te sig vi pul­pe­ten var det döds­tyst i klas­sen. Länge såg han ut genom fönst­ret, som res­te han ut i en annan värld. Utan oss. Vi vän­ta­de spänt på vad som till sist skul­le tril­la över hans mar­ke­ra­de läp­par. Så sa han det­ta enda: ”Vad stort sker sker tyst. Skriv! Det är ämnet för dagens uppsats”.

De fles­ta satt med obe­grip­lig­he­tens öpp­na mun­nar. Som­li­ga blev rent av för­ban­na­de. Av någon anled­ning tyck­te jag mig fat­ta vad han mena­de, vil­ken dörr han öpp­nat, och skrev så att jag sena­re fick gå fram och läsa upp. Det hand­la­de om väg­gar som om de kun­nat tala kun­nat berätta.

Tomrummets magi

Sedan dess har tom­rum­mets magi fasci­ne­rat mig. Så fort jag får till­fäl­le besö­ker jag det lil­la muse­um som finns i snart sagt varen­da stad, by över­allt i värl­den. All­tid satt där någon och skrev, dik­ta­de, måla­de, skulp­te­ra­de, sni­da­de eller ton­sat­te så att värl­den, stor eller liten, slogs med häp­nad. Den rek­vi­si­ta som upp­vi­sas intres­se­rar mig mind­re än själ­va den fysis­ka plats där per­so­nen sut­tit i själ­va ska­par­ö­gon­blic­ket. Det må vara Lin­né på sitt Ham­mar­by. Hans bord och stol står exakt vid det föns­ter där man ser det han såg när ”sys­te­ma natu­ra” väx­te till sig i hans inre begreppsvärld.

Eller Karen Blix­en som hem­kom­men från Afri­ka satt i sin strand­vil­la mel­lan Köpen­hamn och Helsin­gör och från sin plats såg exakt den bit av Sve­ri­ge som fort­fa­ran­de står exakt just där (man får tän­ka bort Bar­se­bäck). Och då tänk­te på Afri­ka, märkligt!

Eller Agat­ha Christie som satt på hotell Old Cata­ract i Assu­an vid Nilens strand, följ­de flo­dens vind­ling­ar, såg feluk­ker­na stre­ta med vin­den, pre­cis som de gör idag, för att ham­na i det anti­ka Egyp­ten för när­ma­re fyra tusen år sedan. Ut kom hen­nes histo­ris­ka dec­ka­re Mor­det på Nilen. Det berät­ta­des mig att här, just i den skö­na korg­sto­len (mås­te ha varit en sena­re upp­la­ga) satt hon och anteck­na­de även det som sena­re, uppe på rum­met, blev Tio Små Negerpojkar.

Spanska fernandos och dansande queens

Jag skul­le som alla för­står ald­rig kun­na ta in på Chel­sea hotell i New York. Eller Raff­les i Sing­a­po­re. Skul­le inte sova en blund. För någ­ra år sedan var jag i Seatt­le och blev gui­dad till huset där Kurt Cobain sköt sig. Det tog.

Och var­je som­mar­dag under sjut­ton år på den ö i skär­går­den som blev min och famil­jens, innan vi åter­vän­de till Ådal, gick jag för­bi den lil­la sti­gen som led­de till stu­gan där någ­ra ung­do­mar skrev svensk musik­histo­ria med låtar om spans­ka fer­nan­dos och dan­san­de que­ens. Var­je gång högg det till. Vad hade inte de väg­gar­na att berät­ta om vägen till ver­ket? Allt man såg, när ing­en var där och det var fritt fram att smy­ga fram och glo, var ett litet vitt pia­no, ett par sto­lar och en säng.

Även flugor dör

Tom­rum har all­tid varit befol­ka­de. Där har hänt saker som ing­en idag vet något om. Hur ofta säger vi inte att vi velat vara en flu­ga på väg­gen. Men även flu­gor dör. Till slut finns ing­et annat kvar än berät­tel­sen mer eller mind­re fan­ta­si­fullt fram­förd av den som vågat öpp­na dess fres­tan­de dör­rar. Vem vet vad som tum­lar ut!

Det gäl­ler även före­tag. Till slut är bara berät­tel­ser­na om vad de haft för sig kvar. Där­för gäl­ler det att påbör­ja den medan den pågår och är full av liv.

Tjugofyra helsidor i Dagens Industri

Jag fick för rätt många år sedan ett deli­kat upp­drag. Gräng­es, den svens­ka börsens älds­ta före­tag, hade som namn och begrepp fal­lit i glöms­ka. Få tala­de om det, ännu fär­re kom ihåg dess stol­ta histo­ria. Nu skul­le bok­stä­ver­na put­sas upp och fyl­las med inne­håll, gam­malt och nytt. Allt med tan­ke på att en ny börs­in­tro­duk­tion bör­jat pla­ne­ras. Myc­ket hade hänt på hund­ra år. Från TGOJ (järn­väg och järn­verk) via en rad and­ra före­tag som Svens­ka Metall­ver­ken till Sapa som sedan blev Gräng­es AB med idag val­sad alu­mi­ni­um som kärn­af­fär. Hur gör man det på ytor, kal­la­de annon­ser, som folk nor­malt inte läser, möj­li­gen tre, fyra snär­ti­ga rader. Jag och en copy­kom­pis skrev tusentals.

Vi köp­te alla annons­si­dor­na i ett och sam­ma num­mer av Dagens Indu­stri med tan­ken att alla vi vän­de oss till, i en förs­ta våg, all­tid läser alla num­mer av just den­na tid­ning. Jag vill min­nas att det blev tju­go­fy­ra helsi­dor. Och vi berät­ta­de! Var­je sida fyll­des med en spän­nan­de berät­tel­se, som ett roman­ka­pi­tel, om delar av det som nam­net Gräng­es sammanfattar.

Men jag minns att jag ock­så tänk­te på det sto­ra huset vid Ope­ran i Stock­holm, intill Hotell Ryd­berg (på tal om rum som kun­de ha saker att berät­ta). Länge lys­te Gräng­esskyl­ten på fasa­den men det vack­ra huset var själs­ligt tomt. Det befol­ka­de inte läng­re sina egna rum.

Ota­li­ga är de svens­ka före­tag som utan vida­re skul­le inte kun­na fyl­la tju­go­fy­ra helsi­dor i svensk press med berät­tel­ser som tar andan ur folk. Men då mås­te man se tom­rum­met. Och hit­ta någon som kan berätta.