Svarta damens hämnd

En vin­ter­dag för två hund­ra år sedan änt­rar kom­mers­rå­det och bruks­pa­tro­nen Jur­gen Christof­fer Mul­ler så vigt det nu går för den tunga varg­skinns­päl­sens skull slä­den. Päl­sen är fot­sid. Den strä­nar och är vrång när han träng­er sig ner bland ren­skin­nen. Fux­ens ande­dräkt ång­ar het. I den vita snön frä­ser en ännu kropps­varm blaf­fa. Exakt vil­ken dag det­ta utspe­lar sig vet vi inte. Inte ens rätt år finns angi­vet i skrif­ter­na ty det som hän­de den här dagen är nog­samt ute­läm­nat men ändå ald­rig glömt. En bra giss­ning tor­de vara något av sjut­ton­hund­ra­ta­lets sista år.

I fönst­ret på and­ra våning­en står hust­ru Eli­sa­beth. Hon vin­kar lätt när hen­nes ståt­li­ge man tar plats bakom kus­ken. Han vän­der sig dock inte om utan beord­rar ome­del­bar avgång. Kylan biter i och redan efter någon mil i rikt­ning Alf­ta inser kom­mers­rå­det att ett rejält ovä­der är att vän­ta. Det blå­ser upp och emot. Snart ser han knap­past kus­ken där fram­me. Det är emot hans natur men han beord­rar kon­tra­kurs, det vill säga åter­gång till herr­går­den och dess skö­na bra­sor. Den pla­ne­ra­de för­rätt­ning­en kan vän­ta, tän­ker han, och ser nya pigan i köket fram­för sig. Här om kväl­len bad han hen­ne att kom­ma och raka sot och aska ur öpp­na spi­sen. Leen­de hade hon böjt sig in i öpp­ning­en och när hon vän­de sig om hade hen­nes blick varit mer fräck än skälmsk. Det kun­de bli en bra dag ändå, tänk­te han.

Gårds­pla­nen lig­ger vid ankoms­ten helt öde. Kom­mers­rå­det häver sig ur vag­nen och beger sig på ste­la ben upp­för den långa bre­da sten­trap­pa som fri­kos­tigt erbju­der inträ­de på Wox­na Bruks herr­gård. I den sto­ra entré­hal­len släp­per han päl­sen, som det anstår honom, på det pole­ra­de plank­gol­vet. En piga, dock en annan men en som han ock­så kän­ner väl, rusar till. Med ras­ka steg går han upp­för den vack­ra, vind­lan­de trätrap­pa som bygg­des av rys­sar utan en enda spik. Trap­pan har allt sedan dess till­komst, ett väl­ment tack för fri­kos­tig inkvar­te­ring under en svår tid i gru­van för rys­ka tim­mer­män och snic­ka­re, betrak­tats som ett av trak­tens mest bety­dan­de konst­verk. Den knar­rar inte. Inte ens två­hund­ra år sena­re ger den ett ljud ifrån sig när sen­ti­da rum­la­re fam­lar efter dess fräl­san­de räcke.

Trap­pan blir på sitt sätt skyl­dig till det som nu föl­jer. Ivrig att berät­ta om sin åter­komst, dock inte om sina änd­ra­de pla­ner för dagen kan man tän­ka, ste­gar kom­mers­rå­det fram till sin hust­rus salong. Men där är egen­dom­ligt tomt. Hela vånings­pla­net sak­nar hen­ne. Hen­nes sybe­hör lig­ger hop­vik­ta. Med en ryn­ka mel­lan ögon­bry­nen men nu på allt mer tys­ta fjät när­mar sig kom­mers­rå­det dör­ren till hen­nes sov­kam­ma­re. Han lyst­rar och hör det takt­fas­ta knir­ket. Säng­en är uppen­bar­li­gen inte gjord av rys­sar­na. För­sik­tigt öpp­nar han dör­ren. Ur bolst­ret stic­ker fru Mul­lers omvitt­nat vack­ra ben, det ena med ned­ha­sad strum­pa. Mel­lan dem gup­par kon­tu­ren av ett ars­le vars till­hö­rig­het den för­småd­de maken sna­ra­re anar än så att säga skå­dat in natu­ra. Paret hör först ing­et men avslö­jas abrupt in flag­ran­te när dör­ren med en våld­sam smäll slås igen och bolst­ret på grund av bådas häf­ti­ga rörel­ser fly­ger av.

Ett våld­samt gräl upp­står. Det går till hand­ge­mäng, till sist så våld­samt att kom­mers­rå­det gri­per rum­mets tunga eld­gaf­fel och dräm­mer den i förs­te bok­hål­la­re David Nybergs skal­le så att den­ne omgå­en­de fal­ler död ner var­på kom­mers­rå­det öpp­nar fönst­ret och vrä­ker ut krop­pen. Kvar på trä­gol­vet blir en blod­pöl som ald­rig där­ef­ter låter sig tvät­tas bort helt. På väg mot dri­vans famn fast­nar krop­pen i ett stort träd innan den efter viss tve­kan ram­lar rakt ner i en brunn som raskt och rådigt fylls med sten var­på det hela på bruks­pa­tro­nens inrå­dan glöms. Men en piga (stän­digt des­sa när­va­ran­de pigor) med stor vänkrets på bru­ket hade åhört brå­ket och även tagit del av dess erbarm­li­ga slut. Så berät­tas det i alla fall. Under alla för­hål­lan­den var Nyberg som för­svun­nen dagen därpå.

Döm dock om allas för­vå­ning när förs­te bok­hål­la­rens kropp långt sena­re åter­finns som drunk­nad i Wox­nans svar­ta älv. Kanske drunk­na­de han, när allt kom till kri­tan, som av en olycks­hän­del­se. Eller kanske fri­vil­ligt som själv­be­straff­ning, ing­en vet. Men länge för­me­na­des Nyberg sin sista vila i vigd jord, vil­ket dock sena­re rät­ta­des till. Som straff för sin akti­va del i det sedan dess vida omta­la­de brot­tet blev fru Mul­ler ålagd, av vem fram­går dock inte, det värs­ta straff en män­ni­ska kan tän­ka sig näm­li­gen att i två hund­ra år osa­ligt vand­ra omkring i herr­går­dens med åren allt mer beda­ga­de gemak. Stundom även i dess natt­ligt dols­ka park. Många har sett hen­ne och menar sam­stäm­migt att det man har sett det finns.

Man kan und­ra vad svar­ta damen, som hon kom­mit att kal­las, i alla dess år gick och fun­de­ra­de på. Kanske på orätt­vi­san som drab­ba­de hen­ne. Som patron i ens­lig bygd och där­med även i prak­tiskt mening som något av rätts­ski­pan­de myn­dig­het på orten lev­de kom­mers­rå­det vida­re i många år. Men hur skul­le hon häm­nas? Under två hund­ra år hin­ner man fun­de­ra ut en hel del.

Kanske älta­de hon herr­går­dens och bru­kets syn­ner­li­gen remar­kab­la histo­ria med den ståt­li­ga herr­går­den i cent­rum kal­lat Häl­sing­lands enda ”slott” med sjut­ton äga­re under stor­hets­ti­den, som alla vil­le åt det rost­bru­na guld som i rik­lig mängd visa­de sig lig­ga gömt i Gymås­ber­gets djup. En malm som gjor­de vis­sa av dem rika som troll. Medan and­ras ofatt­ba­ra slit mest gav bröd för dagen i enkel tim­mer­stu­ga. Bara frak­ten av tack­jär­net tog en vec­ka innan den häst­drag­na kär­ran med enk­la trä­hjul och tre hund­ra kilos last nåd­de kus­ten vid Ljus­ne. Vin­ter­tid i pinan­de kyla och vinan­de vind men som­mar­tid i mer mänsk­lig takt längs Wox­nans och Ljus­nans stri­da älvar.

Med åren väx­te här fram ett före­tag som en tid kom att vara ett av Euro­pas störs­ta export­fö­re­tag med tusen­tals anställ­da. Dess namn var Ljus­ne-Wox­na AB och den kanske mest fram­gångs­ri­ke äga­ren en viss Wil­helm Kem­pe. På det ens­ligt beläg­na bru­kets bekost­nad gjor­de han sig en för­mö­gen­het av störs­ta euro­pe­is­ka mått. Innan Kem­pe ägdes bru­ket av bland and­ra fyra brö­der Gahn, alla fram­stå­en­de veten­skaps­män, läka­re och mili­tä­rer, alla redan väl­be­ställ­da men när yngs­te bro­dern star­tar Gahns Fabri­ker i Upp­sa­la upp­står en rike­dom som med­ger att släk­ten går från att vara rik på tvål till att bli för­mögen på järn.

När Kem­pe dör ärver hans dot­ter Vil­hel­mi­na von Hallwyl den sto­ra för­mö­gen­he­ten. Hen­nes man, den tys­ke gre­ven Walt­her von Hallwyl, var dock inte sam­ma ent­re­pre­nör som sin svär­far. Parets liv och lever­ne i Ljus­ne, som låg betyd­ligt bätt­re till i för­hål­lan­de till Stock­holms salong­er, kräv­de sitt. Med åren sam­lar emel­ler­tid Vil­hel­mi­na på sig löst och fast ur bru­kets göm­mor. Wox­na herr­gård är idag fat­tig på kle­no­der från tiden. Men den vack­ra trap­pan gick tyd­li­gen inte att inte att flyt­ta, den och en vac­ker kakel­ugn står orubb­ligt kvar. Det Hallwyls­ka arvet finns som bekant att beskå­da i palat­set på Hamn­ga­tan i Stockholm.

Allt medan livet på herr­går­den tar sig sina fri­he­ter arbe­tar en hårt sli­tan­de familj i gene­ra­tion efter gene­ra­tion vid bru­ket. Ofta som kola­re. Yrket går i arv från far till son. Den förs­te (född 1712) är stor och stark och eftersom hans Anders­son-namn inte gör honom rätt­vi­sa kal­las han Björn. Stu­gan lig­ger hela tiden på sam­ma plats ett sten­kast mel­lan herr­gård och masugn. Den över­tas av tre eller om jag räk­nar rätt till fyra Björ­nar innan Jus­si Björ­lings far­far (född 1842) inträ­der på sce­nen. För så är det att det är från Wox­na som Jus­sis långa släkt stam­mar. Efter en tid i Fin­land åter­kom­mer famil­jen 1895 till Sve­ri­ge och Bor­länge där släk­ten tar emot. Nam­net Björ­ling tas efter en bror till Jus­sis far­far. På kyr­ko­går­den intill Wox­na kyr­ka vilar sedan dess alla des­sa tidi­ga släk­ting­ar. Men inne i kyr­kan fram­trä­der de alltjämt via sin beröm­de släk­ting. Här äger i juli sedan sjut­ton år till­baks en för­näm­lig fes­ti­val till Jus­si Björ­lings ära rum. Vi var där i år. Och som det sjöngs. Eldsjä­lar­na bakom är ofta sen­ti­da ätt­ling­ar till och beva­ra­re av Häl­sing­lands impo­ne­ran­de gårdar.

Men vad tänk­te hon då på fru Mul­ler där hon nat­te­tid vand­ra­de omkring i sina tys­ta och allt mer tom­ma salong­er i två hund­ra år. Alla som över­nat­tat på herr­går­den har, får man för­mo­da, känt hen­nes när­het. Även min fru Ingrid, som sju år gam­mal och född i Ljus­ne, inkvar­te­ra­des på Wox­na herr­gård som kolo­ni­barn. Går­den var då blott ett min­ne av sin for­na jag. Men än spö­kar hon, sägs det. Och än kan man, om man vågar öpp­na sig för det för­gång­na gå igång på den histo­ria som all­tid göm­mer sig där man minst anar det. Och där inte säl­lan det ena hör ihop med det and­ra på ett sätt man ald­rig kun­de dröm­ma om.

Spö­ket på Wox­na var, eller är, dock inte ensamt. Även en mans­ge­stalt i släng­kap­pa från tiden har synts i den vack­ra par­ken. Men vem han var i mer fast form, förs­te bok­hål­la­ren David Nyberg, kom­mers­rå­det eller någon annan för­för­de­lad när rike­dom ska för­de­las och rätt­vi­sa straff utde­las det får den spe­ku­la­tivt lag­de fun­de­ra över.

Tillåt mig kom­ma med en pri­vat fun­de­ring. Hon kan ha tänkt på orätt­vi­sa, kanske till och med hämnd. På hur hen­nes tid togs ifrån hen­ne, hur hon tving­a­des till ensam­het i rum som nyss var fyll­da av liv. Hur hon gjor­des oåt­kom­lig för and­ra. I så fall har hon del­vis fått upp­rät­tel­se. Jag ser mig om i säll­ska­pen och tän­ker på hur lätt vi idag låter oss fång­as av digi­ta­la värl­dar och där­med för­lo­rar tid och rum som annars kun­de ha fyllts av helt van­ligt, inte säl­lan minst lika spän­nan­de, liv.