Sunt förnuft ingen dålig idé

Jag fun­de­rar allt ivri­ga­re på var den enk­las­te av alla fram­gångs­fak­to­rer i affärs­li­vet tog vägen. Den som är så enkel att även ”eko­no­mis­ka idi­o­ter”, som en eko­no­misk filo­sof i bank­värl­den före­drar att kal­la alla utan­för finans­sek­torn, för­står den. Till och med före­drar att leva efter den.

Även barn såle­des. Den hand­lar om givan­dets och tagan­dets prin­cip. Om att det man vill beva­ra skall man vår­da så att det finns kvar näs­ta gång man vill ta del. Gör man inte det får man gå någon annan­stans. Då kan kom­pi­sen ha fått and­ra vän­ner. Eller buti­ken sla­git igen.

Jag har ing­en avan­ce­rad skol­ning i affä­rer. Ändå har jag och min sort, med sam­ma hem­ma­gjor­da aka­de­mi bakom sig, kun­nat leva på att ge all värl­dens affärs­pro­fe­ter goda råd. Det var inte all­tid de råd man vil­le ha, ens våga­de höra, ändå beta­la­de man. Och vil­le ha nya trots att omgiv­ning­en på övre våning­en ald­rig släpp­te gar­den, all­tid var miss­tänk­sam mot des­sa självut­nämn­da besservissers.

Mina förs­ta affä­rer för­sig­gick i en väg­kors­ning i Kalix i Norr­bot­ten. Att vi stod just där var ing­en slump. Det är bra att fin­nas där folk rör sig. Vad det kal­las på Hög­sko­lan vet jag inte och har inte brytt mig om fäs­ta avse­en­de vid. Vi sål­de saft och bul­lar. Erfa­ren­he­ten sa oss att det är vad folk vill ha, är lätt att unna sig i flyk­ten och ett till­tag man vill gyn­na eftersom det upp­munt­rar det ent­re­pre­nör­skap som är grun­den för väl­stånd. Eftersom vi hade kna­per eko­no­mi gick vi till den bil­li­gas­te leve­ran­tör vi kun­de hit­ta: mor­san. Som tack, eller betal­ning, uträt­ta­de vi enkla­re ärenden.

När ett annat gäng såg hur kul vi hade sat­te de ock­så upp sitt stånd. Men ena grab­bens far­sa bedrev rik­tig affär i kor­ta varor så där fanns en gam­mal disk med lådor och glas­ski­va att till­gå. Vi trod­de först att nu är det kört men efter någon vec­ka var den flot­ta fir­man bor­ta. De hade ock­så sålt saft och bul­lar till sam­ma pris som vi men för­mod­li­gen utgått från att dis­ken skul­le utgö­ra skillnaden.

Redan på den tiden hade folk bråt­tom och gick och tänk­te på annat. Där­för tex­ta­de vi så stort vi kun­de på rejä­la pla­kat ”Saft 10 öre. Bul­lar 20 öre”. Det dröj­de inte för­rän vi ana­de att om vi tog 25 öre för båda fick vi säl­ja ännu mer.

Jag för­står nu, inte då för då var allt intui­tivt, att om vi dess­utom upp­träd­de ”trev­ligt” så skul­le fler åter­kom­ma, tyc­ka att det var roligt att hand­la hos oss. Som­li­ga blev stam­kun­der. Någ­ra till och med skyn­da­de sig att hand­la innan lag­ret tagit slut. ”Tack tant” sa vi och boc­ka­de, vil­ket idag inte låter rik­tigt klokt. Sna­ra­re inställ­samt, smart och för­lju­get. Vad då tack, beta­la och stick kär­ring, heter det väl. Peng­ar­na sat­te vi in på spar­banks­bok och tyck­te att det där med rän­ta var kul och inte mer än rättvist.

Mina bank­af­fä­rer från den tiden låg bakom den kam­panj vi tju­go­fem år sena­re gjor­de för Upp­lands­ban­ken. I långa tex­ter berät­ta­de jag om ”hur kul det är att låna ut ste­gen till någon som man får låna häck­sax­en av”, hur det byg­ger rela­tio­ner och för­tro­en­den. Och vil­ken ”säker­het” det är för ban­ken att man inte som kund hop­par runt bland alla kon­kur­ren­ter och för­sö­ker vara smart med tion­de­lar­na utan visar sig tro­fast och en att lita på där handslag gäl­ler och det man säger är det man menar. Då kun­de man när den tiden kom få låna både till hus och star­ten av det före­tag man länge berät­tat om. Inte säl­lan föd­des man med en sådan bank och dog med den.

Idag sit­ter ban­kens skar­pas­te hjär­nor och i rask takt för­snil­lar det som det tog ban­ken årtion­den att mödo­samt byg­ga upp. Nu gäl­ler det att hin­na med de all­ra smar­tas­te upp­läg­gen innan räken­ska­pens ytters­ta dag bra­kar loss.

Kam­pan­jen för Upp­lands­ban­ken fick guld­ägg och jag minns hur Leon i ett tal till för­sam­ling­en sva­ra­de ”en serie annon­ser för en liten bank i Upp­land” på frå­gan vil­ka kam­pan­jer han minns. Han hade nog ock­så sålt saft i grindhålet.

Allt­så åter till­baks dit. Mitt kom­man­de jobb som cykel­bud åt tan­ten med bloms­ter­han­deln var en direkt följd av att hon var stam­kund i saft­ki­os­ken. Där­med var jag så att säga inte­gre­rad i sam­hälls­li­vet vad nu någon kan lära av det.

På den vägen är det. För inte allt­för länge sedan möt­te jag en gam­mal kund på stan. Vi hade inte setts på kanske tju­go år och kom för­stås att tala om gam­la tider. Men han nämn­de inte det bruk­li­ga ”tänk så många bra jobb vi gjor­de” utan ”det var så bra att sam­ar­be­ta med dig för du leve­re­ra­de all­tid i tid”. Inte ett ord om vad jag leve­re­ra­de, det all­ra vik­ti­gas­te för hans busi­ness var att leve­ran­sen inföll så att den pas­sa­de och abso­lut inte stör­de den avgö­ran­de logis­tis­ka ord­ning­en i firman.

En san­ning värd en dok­tors­av­hand­ling men bond­för­nuft kan man kanske inte stu­de­ra sig till. Det vik­ti­ga var såle­des inte exakt hur mina ord fal­lit på pap­pe­ret utan att de föll på rätt plats i rätt tid till för­vän­tat pris. Det näst vik­ti­ga var för­stås att de till­hör­de en idé som han själv ald­rig hade kun­nat få eftersom han, som de fles­ta före­ta­ga­re, var insnö­ad på sitt.

Av mina erfa­ren­he­ter som affärsid­ka­re i detalj­han­deln drar jag den häp­nads­väc­kan­de slut­sat­sen att sunt bond­för­nuft är bra även för kre­a­ti­vi­te­ten. Bra men inte allt. Dju­past i idébrun­nen lig­ger den uni­ka män­ni­skans för­må­ga att ska­pa det excep­tio­nel­la, det kom­plett omöj­li­ga före­gång­et av modet att våga utsät­ta sig för det kaos som utbry­ter när alla mot­sä­gel­ser får ver­ka fritt. Och ovan­på det tåla­mo­det att invän­ta den intui­ti­va tan­kens even­tu­el­la upp­dykan­de. Utan den har en mer struk­tu­re­rad kre­a­ti­vi­tet ing­et att byg­ga på.

Låt mig berät­ta ännu en histo­ria. Vi hade via goda vän­ner kom­mit att träf­fa en av Coca Colas högs­ta che­fer. När han hör­de vad jag job­ba­de med ord­na­de han så att jag fick träf­fa per­so­nen med det över­gri­pan­de ansva­ret för all mark­nads­kom­mu­ni­ka­tion i det­ta gigan­tis­ka och som jag trod­de genom­sys­te­ma­ti­se­ra­de före­tag. Av det lär­de jag att även långt från ett saft­stånd i Kalix gäl­ler att bra idéer kom­mer ur sunt för­nuft base­rat på mång­tu­sen­å­rigt tän­kan­de. Som att bra idéer kan man inte bestäl­la eller kom­men­de­ra fram. De dyker upp när man minst anar det.

Något år sena­re kom jag att berät­ta om mötet i Atlan­ta för mina OCH-kam­ra­ter. Det när­ma­de sig olym­pi­ad i just den sta­den. En dag kom­mer Las­se Lil­jen­dahl in till mig med en pac­ke cocaco­la­bur­kar under armen. Men inte en nor­mal six­pack utan med fem bur­kar hoptej­pa­de. Han vän­de pac­kens bot­ten­si­da mot mig. På kan­ten hade han målat de olym­pis­ka ring­ar­na, en färg per burk!

– Tänk dig att den lig­ger i kyl­skåpet när du öpp­nar, sa Las­se. Kol­la med din ”kom­pis” i Atlan­ta vad han tyc­ker. Så sked­de. Pac­ken och kyl­skåps­bil­den hade gått runt på top flo­or men alla hade insett att det hela trots den bril­jan­ta idén var omöj­ligt. Six­pack är en för­ut­sätt­ning för dis­tri­bu­tio­nen, en bygg­kloss lätt att stap­la. Att gå över till five­pack skul­le ha kostat mil­jar­der. Idén var kanon men sun­da för­nuf­tet eftersatt.