Snap your fingers

Det är den där dagen på året när allt är som jäv­li­gast; grått, trist och utan hopp. Det reg­nar tungt, blött och menings­löst. Med ras­ka steg går Hol­ger mot par­ke­ring­en. Redan på håll ser man att han mår unge­fär som sin tröt­ta ris­hög till bil. Han tryc­ker arm­bå­gar­na mot sidan, under den ena har han en hop­vikt dags­tid­ning. Den är genom­blöt. Det plas­kar om hans låg­skor när han när­mar sig bilen. Med han­den på dörr­hand­ta­get hej­dar han sig.

Reg­net fal­ler som det som en dag kom­mer att drän­ka oss alla. Det kan väl vara okto­ber. Asfal­ten är kol­svart, blän­kan­de. Mot trot­to­a­rer­nas kant­sten bil­das vat­ten­fyll­da sjö­ar och diken.

Med upp­drag­na axlar och kep­sen ned­dra­gen står han blick stil­la. Vill inte höra det han hör. Han är sent ute, inte många bilar kvar, de fles­ta har hun­nit häm­ta sina, kanske redan innan reg­net bör­ja­de vrä­ka ner. Allt han vill är att fort få upp dör­ren. Men han mås­te för­vis­sa sig. Det immar på hans glas­ö­gon. Han tar av dem med ena han­den, som vill han ock­så se det han hör.

Hol­gers keps är av den modell som medel­ål­ders tjäns­te­män gär­na bar. Vi för­står av port­föl­jen, skor­na, kep­sen och inte minst bilen att det vi ser utspe­lar sig på åtti­ta­let. För­sik­tigt, som om det skul­le hjäl­pa, böjer han sig mot fram­hju­let, hin­ner tän­ka att det­ta är bara inte sant. Tryc­ker fing­ret mot ven­ti­len. Tid­ning­en ram­lar ur grep­pet, det plas­kar till. Sedan helt tyst. För­sik­tigt lyf­ter han fing­ret och det pyser igen.

Upp­gi­vet betrak­tar han sin för­ban­na­de, jäv­la skit­bil. Man kän­ner med honom. Det plas­kar under skor­na när han tar sig mot dör­ren. Han fum­lar med låset men är till slut inne. Kanske hin­ner jag hem, för­står man att han tänker.

Bilen går natur­ligt­vis inte igång på förs­ta för­sö­ket. Det är ing­et kons­tigt med det, det har den inte har gjort på många år. Men på and­ra eller tred­je bru­kar det gå. Instink­tivt kän­ner Hol­ger att det inte gäl­ler idag. Bilen är inte läng­re den lea­sing­dröm den en gång var. Det är många år sedan han köp­te loss den, väl­vil­ligt via finur­ligt upp­lägg av fir­mans eko­no­mi­chef. Men ett eller i bäs­ta fall ett par år till hade han räk­nat med att den skul­le hål­la ihop innan det bär iväg till skroten.

Start­mo­torn seg­drar en tred­je och fjär­de gång. Bilen går inte. Han sli­ter upp dör­ren, häver sig ut, andas tungt, vän­der sig plöts­ligt om mot däc­ket och ger det en rejäl sprak. Bilen hos­tar till och hop­par märk­ligt nog, vil­ket inte är inte det enda märk­li­ga som skall hän­da den­na dag, igång.

Han rul­lar ut på gatan och ner mot tun­neln. Vindru­te­tor­kar­na vif­tar fre­ne­tiskt. Allt är ännu i svart­vitt. Det­ta är förs­ta sce­nen i den film vi nu skall få ta del av till det dröm­li­ka slutet.

Inne i tun­neln möter ram­pen av för­bi­i­lan­de ljus­sken. Hol­ger tryc­ker slent­ri­an­mäs­sigt på knap­pen till radi­on. Ut ström­mar musik. Han kän­ner igen Mau­ro Scoc­cos slä­pi­ga hes­het. ”Snap your fing­ers and dreams come true” sjung­er Mau­ro. Hol­ger gri­ma­se­rar. Kän­ner att låten minst av allt är spe­ci­al­skri­ven för honom och till­fäl­let. Eller ock­så är den det. ”Snap your fing­ers” tän­ker han och drar lite på mun­nen. Reflex­mäs­sigt gör han som Mau­ro påbju­der; knäp­per upp­gi­vet med fing­rar­na väl med­ve­ten om att det ändå inte tjä­nar något till.

Den ljud­li­ga snär­ten öpp­nar por­ten till him­mel­ri­ket. I sam­ma hund­ra­dels sekund fly­ger bilen ut ur tun­nelns gapan­de svar­ta hål och rakt in i det blän­dan­de lju­set! Ut i flö­dan­de sol och in bland alla fär­ger som finns på ska­lan. Kon­tras­ten är total.

Bilen är nu en öppen sport­bil, en röd spril­lans ny Cab­ri­o­let. En läc­ker­bit som ing­en dit­tills sett. Som skju­ten ur tun­nelns myn­ning lan­dar den bland pal­mer och bran­ta stup. Vi för­står att vi nu befin­ner oss på en av cor­nicher­na ovan­för Nice på Rivi­e­ran! Kame­ran fång­ar in huven och mär­ket. En grip! En Saab! Den nya efter­läng­ta­de cabrioleten!

Hol­ger, som nu säkert bytt namn, heter kanske Alain eller något, tar sig åt håret, sme­ker det med ena han­den medan han kas­tar en belå­ten blick i back­spe­geln. Det blå­ser friskt, han drar han­den genom det mör­ka lätt vågi­ga håret (eller minns han kep­sen och und­rar vart den tog vägen, vi vet inte än). Det blän­ker i pilot­glas­ö­go­nen. Han är läc­ker och vet om det. Med skree i däc­ken tar han förs­ta bran­ta kur­van. Kame­ran zoo­mar in detal­jer på bilen, sme­ker den med sin inställ­sam­ma blick. Det­ta är Saabs nya ska­pel­se, änt­li­gen en tvät­täk­ta cab­ri­o­let efter alla Sedans för medel­ål­ders plus.

Rös­ten bakom, som hela tiden har följt oss, har bli­vit en annan. Fått en helt annan ton och ett helt annat inne­håll. Nyss berät­ta­de den om ”en van­lig dag i Hol­gers tris­ta liv” nu pra­tar den om hans liv som pilot men, kan man nu avslö­ja, med under­co­ver­verk­sam­het som egent­lig profession.

Musi­ken och Mau­ro dund­rar på med sitt Snap your fing­ers. Hol­ger, eller skall vi bestäm­ma oss för Alain, är nu nere på Cro­i­set­ten. Pal­mer­nas kro­nor speg­lar sig i den blan­ka huven. Alain spa­nar längs raden av ser­ve­ring­ar. Och där vid ett litet bord helt nära trot­to­ar­kan­ten sit­ter en kvin­na av säl­lan skå­dat slag. En blon­din så vac­ker att han tror sig dröm­ma. Värl­dens vack­ras­te, tän­ker han! Och lät­tar på pedalen.

Han lyf­ter sin hög­ra hand, tit­tar på den, minns vad den nyss gjor­de och vad Mau­ro nyss lovat, for­mar knäpp­grep­pet medan han betrak­tar kvin­nan som lätt road sän­ker sina sol­glas­ö­gon så att hen­nes vack­ra ögon kan möta hans. Han knäp­per till och vips sit­ter hon bred­vid honom! Dreams come true. Han är egent­li­gen inte för­vå­nad, kän­ner att this is the day. Bil­den efter visar bor­det där hon satt. Tomt, bara ett omkull­vält vin­glas rul­lar sak­ta runt. De båda ler mot varand­ra. Många kän­ner nu igen henne.

Rös­ten som en läng­re tid uppe­hål­lit sig vid bilen som den svens­ka skön­he­ten, form­giv­ning­en och raf­fi­ne­mang­et per­so­ni­fi­e­rat avslö­jar nu att även kvin­nan är av högs­ta klass. Hon är näm­li­gen ing­en annan än Miss Uni­ver­sum, heter Yvon­ne Ryding och är en helyl­letjej från Eskilstuna.

Väl­digt få kän­ner igen Hol­ger-Alain. Han spe­las av en ung skå­de­spe­la­re som ännu inte hun­nit bli folk­kär, vil­ket han långt sena­re skul­le bli. Nåväl fär­den går vida­re. Alain styr nu in på ben­sin­mac­ken vid Cro­i­set­tens slut. Fram rusar en hord frans­ka ser­vice­kil­lar i snyg­ga uni­for­mer och något vilt i blic­ken. Oh la la, de står som förste­na­de, vil­ken skön­het; bilen allt­så. Vil­ka for­mer! Och alla des­sa fines­ser! Alain visar vil­ligt. Kör cab­ri­o­let­ta­ket upp och ner någ­ra gång­er. Så får de syn på blon­di­nen. Ögo­nen går i kors, var skall man fäs­ta blic­ken? Det­ta är bara för myc­ket. ”Two swe­dish blon­des”, säger rös­ten och babb­lar på i den rikt­ning­en. Kame­ran betrak­tar instru­ment­pa­ne­len. Yvon­nes vack­ra hand tryc­ker på knap­pen som fäl­ler upp taket. De vill nu vara ensam­ma med varand­ra. Nu får det vara slut­vi­sat. Lite pri­va­cy kan man väl få ha även om man är Miss Uni­ver­sum och åker i en Saab Cab­ri­o­let. De styr ut från sta­tio­nen och gli­der iväg, för­mod­li­gen mot casi­not i Mon­te Carlo.

Ja så kan det gå i rekla­mens värld. Ibland är fik­tio­nen bara ett tupp­fjät från verk­lig­he­ten, eller tvärtom. Den sju minu­ter långa fil­men gjor­des för Saab, som under många år val­de Falk & Pihl som huvud­by­rå. Den var avsedd för vis­ning­ar i show rooms, på utställ­ning­ar och vid lik­nan­de eve­ne­mang i värl­den där nyhe­ten skul­le före­vi­sas. Att den gjor­des på Rivi­e­ran har att göra med att bilen var så ny, och hem­lig, att den inte fick fil­mas i Sve­ri­ge. Kanske var det så idén föddes.

Att Hol­ger-Alain skul­le spe­las av Kjell Ber­gquist var en ren slump. En ung kil­le som regis­sö­ren Johan upp­täckt. Alla vi som var med såg redan på håll hur Yvon­nes och hans blic­kar möt­tes den där förs­ta mor­go­nen. Res­ten är histo­ria. Strax efteråt gif­te sig. På riktigt.

Johan Skog från pro­duk­tions­bo­la­get Meca­no regis­se­ra­de, val­de skå­de­spe­la­re och hit­ta­de mil­jö­er­na. Jag hit­ta­de på, skrev manus, unge­fär som ovan men lite mind­re blom­migt. Mau­ro Scoc­co skrev spe­ci­al­mu­si­ken. Fil­men är från 1984, ca sju minu­ter lång och fick pris som årets bäs­ta ”långa kortfilm”.