Ö is a zero with two pricks

Buss­dör­ren går upp med ett pys. Vär­men slår emot oss. Solen ski­ner från en klar­blå him­mel. Det är höst. Men det känns som hög­som­mar. Min kol­le­ga och jag kli­ver ur och sät­ter kurs mot Svens­ka Mäs­san. Vi går in, tar trap­por­na upp till kon­fe­rens­de­len och letar oss fram till vårt mål. Vi är bland de sista som kom­mer. Vi regi­stre­rar oss och blan­dar oss med övri­ga del­ta­ga­re. Ute gas­sar solen, spår­vag­nar rass­lar för­bi, bilar tutar och folk nju­ter av vär­men. Men här inne upp­hör allt det att exi­ste­ra. Vi är två sjä­lar bland nära 400 and­ra som har valt att den­na dag, den 6 sep­tem­ber 2013, läm­na nuet för fram­ti­den. Följ med oss!

Min kol­le­ga Pia Teg­borg och jag besök­te Kon­vent Fram­ti­den som arran­ge­ra­des av Mark­nads­för­e­ning­en i Göte­borg – mer känd som Mig. Det var en under­hål­lan­de och inspi­re­ran­de dag. Här kom­mer en sum­me­ring av höjdpunkterna.

Many balls in the air

Col­lin Moon är eng­els­man­nen som har bott i Mel­la­nöstern, Tyskland, säkert en mas­sa and­ra stäl­len, och sedan fle­ra år ock­så i Sve­ri­ge. Han åker runt och före­lä­ser om kul­turkroc­kar i dagens mul­ti­kul­tu­rel­la affärsliv.

Före­lä­ser och före­lä­ser… Det är mer show och under­håll­ning än grå och trå­kig före­läs­ning vi bjuds på den­na dag.

Col­lin dri­ver med kul­tu­rel­la sär­drag hos oli­ka natio­na­li­te­ter, men främst hos svens­kar, och dri­ver på det sät­tet hem sin poäng att det förs­ta ste­get till att bli bätt­re på “cross-cul­tural” är att lära kän­na sin egen kul­tur. Många svens­kar, om inte alla, gör miss­ta­get att tro att vi är nor­ma­la, och att alla and­ra är annorlun­da. I själ­va ver­ket är det tvärtom.

Apro­på: Huvud­ru­bri­ken och mel­lan­ru­bri­ken ovan är båda exem­pel som Col­lin gav på hur galet sveng­els­ka kan bli. “Fart limit of 50 km per hour” är en annan.

Virtuella team

Christi­na Hogan är en “love refu­gee” från Kana­da. Med sin bak­grund som bete­en­de­ve­ta­re, med mas­ter i peda­go­gik, arbe­tar Christi­na med både sam­lo­ka­li­se­ra­de och vir­tu­el­la team på Vol­vo, SKF, San­ta Maria med fle­ra företag.

Vad är ett vir­tu­ellt team? Den frå­gan fick publi­ken 30 sekun­der på sig att dis­ku­te­ra med den som satt bakom sig. Jag är inte säkert om det var avsikt­ligt eller inte – men det blev lite små­ko­miskt när fyra­hund­ra per­so­ner vän­der sig om och möts av en rygg.

De fles­ta av oss defi­ni­e­rar ett vir­tu­ellt team med vad det inte är. Med­lem­mar­na träf­fas inte fysiskt. De sit­ter inte till­sam­mans. Och så vida­re. Det är fel, tyc­ker Christi­na. Ett vir­tu­ellt team är som vil­ket team som helst. Men de tar hjälp av tek­nik för att kom­mu­ni­ce­ra. Ett exem­pel är det ad hoc team som utgörs av en pilot och en flyg­le­da­re. De sam­ar­be­tar över radio.

Tre saker behövs för att ett team skall fun­ge­ra. Det gäl­ler ock­så vir­tu­el­la. Men eftersom kom­mu­ni­ka­tio­nen inte sker ansik­te mot ansik­te utan med hjälp av tek­nik kan de behö­vas utfö­ras på lite annorlun­da sätt. Christi­na dela­de med sig av exem­pel och råd. Här kom­mer några:

• Bygg sam­hö­rig­het. Använd enk­la medel för att ska­pa sam­hö­rig­het. Ett team hos San­ta Maria inle­der var­je vir­tu­ellt möte med en gemen­sam utma­ning som till exem­pel att hit­ta vägen ut ur en labyrint.
• Öpp­na upp kom­mu­ni­ka­tio­nen. Kom­mu­ni­ka­tio­nen skall vara öppen och ske på lika vill­kor. Om någ­ra team­me­d­lem­mar är sam­lo­ka­li­se­ra­de så skall de trots det inte sit­ta till­sam­mans när tea­met har möte. Var­för? För att det inte skall upp­stå ett möte i mötet. Och använd abso­lut inte “mute”.
• Enga­ge­ra och inspi­re­ra. Att leda ett team hand­lar om att enga­ge­ra och inspi­re­ra. En leda­re för ett vir­tu­ellt team på Vol­vo lik­na­de sitt team vid ett “pit stop”. Var­je med­lem hade sin spe­ci­el­la funk­tion som han eller hon utför­de. Men till­sam­mans är de ett team som skall få ut bilen på banan så snabbt som möj­ligt. Tea­met köp­te till och med skjor­tor med en dis­kret For­mu­la One bil som visa­de att bära­ren hör­de till teamet.

Från tågurspårning till content marketing

Den 28 okto­ber 1906 hade bron över Tho­roug­h­fa­re, en å som sepa­re­rar Atlan­tic City från fast­lan­det, öpp­nats för att släp­pa för­bi en liten båt. Kloc­kan var tju­go minu­ter över två på efter­mid­da­gen när ett tåg, som hade avgått från Cam­den en tim­me tidi­ga­re, kör­de ut på bron i 65 km/​h. Bron var nybyggd, men tåg hade pas­se­rat på den väs­terut utan pro­blem. Tåget från Cam­den var det förs­ta österut att pas­se­ra. Något gick fel. Tåget spå­ra­de ut, och de två förs­ta vag­nar­na stör­ta­de 15 meter ned i ån. 53 per­so­ner drunknade.

PR-exper­ten Ivy Lee, som arbe­tar på tåg­bo­la­get, över­ty­ga­de före­ta­get att pre­sen­te­ra ett utta­lan­de till jour­na­lis­ter vid olycks­plat­sen. The New York Times tryck­te med­de­lan­det ord för ord.

Ivy Lees press­med­de­lan­de anses vara värl­dens förs­ta. Drygt hund­ra år sena­re kon­sta­te­rar Peter Ing­man, grun­da­re och vd av MyNews­desk, att så ser press­med­de­lan­den ut än idag. Men tiden för den­na form av PR hål­ler på att rin­na ut. “PR och mark­nads­fö­ring har bli­vit ett och sam­ma.”, sa Peter, och fort­sat­te med att cite­ra David Armano:

Digi­tal brands must urgent­ly restructu­re their PR fun­c­tion to become “media empires” built around a “soci­al cre­a­ti­ve news­room” on face being marganilized”

Före­tag mås­te bli medi­e­hus. Det­ta inne­bär att före­tag måste:

• Job­ba som medi­a­hus: Arbe­tet med PR och mark­nads­kom­mu­ni­ka­tion mås­te orga­ni­se­ras som en redak­tion.
• Tänk som medi­a­hus: Pub­li­ce­ring mås­te ske i oli­ka men sam­ver­kan­de for­mer (mul­ti­me­dia), vid oli­ka tider (mul­ti-tid), i fle­ra oli­ka kana­ler (mul­ti-kanal) som kan sam­spe­la (mul­ti-screen).
• Använ­da verk­tyg som medi­a­hus: Pub­li­ce­ring mås­te pla­ne­ras och genom­fö­ras med verk­tyg som stöd­jer ett redak­tio­nellt arbe­te.

Tegelsten i huvudet

Tone Bek­kestad, norsk mete­o­ro­log och före det­ta väder­pre­sen­ta­tör på TV4, före­läs­te om kli­mat­för­änd­ring­en under rubri­ken “Go green with black numbers”.

Tone tog upp en man ur publi­ken på scen och frå­ga­de honom om han står kvar om hon säger att det är 95% chans att han får en tegel­sten i huvu­det. Natur­ligt­vis vil­le han inte stå kvar. Ändå rör vi oss inte ur fläc­ken. Enligt FNs kli­mat­pa­nel är det 95% san­no­lik­het att den glo­ba­la upp­värm­ning­en beror på oss män­ni­skor.

Tone visa­de hur enk­la åtgär­der, som att slänga utbrän­da vär­me­ljus och använ­da espres­so-kaps­lar av alu­mi­ni­um i metal­lå­ter­vin­ning­en, kan bidra i rätt riktning.

Kerstin Gustafsson och Dumbo

“Jag heter Kerstin Gustafs­son”, pre­sen­te­ra­de sig den svar­ta kvin­nan med en tyd­lig bryt­ning. Hon har en färg­stark lång sjal runt hal­sen. “Jag job­bar på arbets­för­med­ling­en”. Helt plöts­ligt befin­ner vi oss på Kerstins kon­tor på arbets­för­med­ling­en. In kom­mer en svart man med ras­ta-mös­sa på huvu­det. Han pre­sen­te­rar sig som Dem­bo. “Dum­bo?” frå­gar Kerstin. Så bör­jar sket­chen om Kerstin Gustafs­son och Dumbo.

Alem Ben­nett (ali­as Kerstin) och Dem­bo Jat­ta, med röt­ter i Eri­trea respek­ti­ve Väst­af­ri­ka, spe­lar upp en scen som är sans­lös rolig men sam­ti­digt starkt sati­risk. De gör det med sådan inle­vel­se att det inte kan und­gå någon att den absur­da situ­a­tio­nen som spe­las upp är självupplevd.

Sket­chen blir inled­ning­en till en under­hål­lan­de före­läs­ning om ett all­var­ligt ämne: integ­ra­tion. Eller brist på sådan. Eller egent­li­gen om hur fel­tänkt det är att “dom” skall inte­gre­ras. Är vi inte alla människor?

Alem och Dem­bo run­dar av med att berät­ta att Dum­bo i sket­chen fick jobb. Att han åker land och rike runt med Alem och gör ståupp­ko­mik, före­lä­ser och spe­lar trum­mor. Det sena­re fick vi ock­så höra, och dan­sa till.

Byta och bryta tankemönster

Dagen avslu­ta­des av John­ny Sun­din som före­läs­te på temat kre­a­ti­vi­tet. Eller, före­läs­te är kanske inte rätt ord för det som John­ny gjor­de. Han gick och pra­ta­de som en spee­dad Dura­cell-kanin som har lagt in över­väx­eln och druc­kit all­de­les för myc­ket kaf­fe. Det gick så fort att det enda jag hann få ned i min anteck­nings­bok var “kre­a­ti­vi­tet är att byta + bry­ta tan­ke­möns­ter”. Men jag kom­mer inte ihåg vad det bety­der. För det gick så fort att min hjär­na inte hel­ler hann med. Men jag minns att det var roligt.

Bäst och sämst

Över lag var det en både under­hål­lan­de och inspi­re­ran­de dag som Mark­nads­för­e­ning­en i Göte­borg bjöd Pia, mig och övri­ga del­ta­ga­re på. Det fanns ock­så gott om tid för ming­el, och en och annan kon­takt hann vi knyta.

Jag tänk­te avslu­ta med att utnäm­na säms­ta och bäs­ta sak på eventet.

Sämst var att Felix Kjell­berg inte dök upp. Han hade mis­sa­de pla­net från Lon­don – inte bara en utan två gång­er. Det var sämst eftersom jag inte kun­de be om en auto­graf till min 12-åri­ge son. För honom är Felix, eller Pew­die­pie som han heter med sina fans, den främs­te ido­len. Pew­die­pie är störst på YouTu­be – stör­re än någon annan. Han har 12 mil­jo­ner pre­nu­me­ran­ter, och får 40 nya var­je minut.

Bäst var kon­fe­ren­ci­ern och tilli­ka Migs vd, Kristi­na Cohn Lin­de, som lot­sa­de oss genom dagen med jord­nä­ra pro­fes­sio­na­lism och kvick­tänkt humor (som fick till och med Col­lin Moon ur balans).

Det­ta var förs­ta gång­en Pia och jag del­ta­git på ett Mig eve­ne­mang. Vi är nya med­lem­mar. Och vi ser fram emot nästa.

Var du där? Eller önskar du att du hade varit det?

Om du var där, dela med dig av dina intryck. Och om du mis­sa­de möj­lig­he­ten, vad av det som jag har berät­tat skul­le du helst ha sett?