Julkrönika av Lars Falk– Pollocks hemlighet

Kntnt kan stolt presentera ännu en krönika signerad av Lars Falk, en av Sveriges mest kända och erkända copywriters. I denna berättar han om några sällsamma dagar i november 2013, när han återbesökte sina gamla jaktmarker i Hamptons ute på Long Island. Det är en underbar berättelse som blandar betraktelser från nutid med anekdoter från tiden på Falk & Pihl och DDB. Tag en stunds paus från julstöket och avnjut texten i lugn och ro, eller spar den till en lugn stund under mellandagarna. Men läs den! God jul och gott nytt år!

Lars Falk
23 december 2013

I år möt­te vi julen i New York och till­bring­a­de då ett antal dagar även i Hamp­tons ute på Long Island. Det var sen novem­ber och hös­ten svep­te frost­nup­na löv över de golf­ba­nesto­ra vil­la­träd­går­dar­nas gräsy­tor. Konst­fullt anlag­da sten­par­ti­er med plats för dubb­la suvar låg öde i vän­tan på hel­gen. Ute på gatan köa­de ils­ket brand­gu­la högar. Dagen efter var de upp­so­pa­de och bort­fors­la­de. Arbe­tet med att hål­la des­sa des­sa enor­ma egen­do­mar i skick som nya sköts minu­ti­öst trots att ing­en är där. Tidigt anlän­der arbets­la­gen i långa kara­va­ner i spe­ci­al­bygg­da pick­ups. På fla­ket stic­ker allt vad red­skap heter upp. Ur de öpp­na fönst­ren flö­dar spanskan.

Där lig­ger Ralph Lau­rens hus, säger vär­din­nan när vi pas­se­rar den enor­ma häc­ken. Huset syns inte men bara vetska­pen ger per­spek­tiv på var vi ham­nat. Jag tän­ker på för­ra gång­en jag var i trak­ten, i sam­band med foto­gra­fe­ring­ar för Gant. Då träf­fa­de jag en av söner­na till grun­da­ren Mr. Ber­nard Gant, som invand­rat från Ukrai­na och bör­jat med att sy knapp­hål hem­ma i köket. Långt sena­re, berät­ta­de sonen, kom en yng­ling in i nyöpp­na­de buti­ken på Man­hat­tan och und­ra­de om de vil­le se hans rikt desig­na­de slip­sar. Han het­te Ralph.

I lagu­nen lig­ger san­den hårt pac­kad. Som att gå på mjuk asfalt. Kilo­me­ter efter kilo­me­ter sträc­ker sig ett låg­land­skap där hav och strand stän­digt brå­kar om var lin­jen skall gå. Ovan dyner­na bakom låg­väx­ta bus­kar vilar vil­lor som i fil­mer­na, men nu tys­ta och över­giv­na. Bara vår­dar­na är där. Famil­jen har för­stås även våning på Man­hat­tan. Eller var­för inte någon annan­stans i världen.

beach-hamptons-by-lars-falk

Vi pro­me­ne­rar tys­ta, ensam­ma så långt ögat når. En skock sto­ra oräd­da sjö­fåg­lar, som märk­ligt nog tycks gil­la snäc­kor utan inne­håll, bryr sig inte. En och annan hundä­ga­re kan dyka upp som två små pric­kar i fjär­ran. Vid mötet erbjuds all­tid ett vän­ligt ord. ”Good mor­ning sir, nice isn’t it”. Och så näs­tan all­tid ”Visi­ting? Recent­ly moved in?”. Vill man är det bara att haka på, berät­ta att man är från Sve­ri­ge och inkas­se­ra all den good­will som varu­mär­ket erbjuder.

Veder­bö­ran­de är, i fan­ta­sin, världs­be­römd pia­nist eller puli­zer­vin­nan­de för­fat­ta­re men mest tro­ligt bara en van­lig enkel dol­larmil­jo­när. Förs­ta mötet är all­tid vän­ligt, möj­li­gen grans­kan­de. Det gäl­ler för övrigt hela New York. Jag har varit där åtskil­li­ga gång­er. Eftersom vi sål­de vår byrå Falk & Pihl till Doy­le, Dane Bern­bach blev det ären­de dit både en och två gång­er om året under fle­ra år. Det som slår mig, allt mer med åren, att det fasci­ne­ran­de med den­na stad inte är de höga husen, utan de som bor i dem, mel­lan och bakom. Stän­digt den­na posi­ti­vism. Den­na tro på att lyc­kan lig­ger fram­för en, hur tas­kigt man är har det – för­mod­li­gen bara om hör­net. All­tid stolt­het över sitt land och sin roll i pjä­sen, även om den ännu inte nått den nivå vi svens­ka skryt­mån­sar behö­ver. Ald­rig ett gnäl­lan­de pip eftersom sånt känns ovärdigt.

Även den fat­ti­ge möter din blick. Hål­ler ut han­den och menar att du bor­de läg­ga en slant där, men gör du inte det så är det okej. Du har väl dina skäl. ”Have a nice day”, kan man höra bakom ryg­gen utan den biton man som svensk vän­tar sig. Under Thanks­giving infor­me­ra­des över­allt om extra shel­ters och sta­tio­ner för matut­del­ning till tusen­tals behövande.

Plötsligt reser alla hem

Thanks­giving, den­na stor­helg som vi sak­nar, inte ens för­står oss på. Kanske till och med stör­re än julen. Famil­jens hög­tid då alla i för­sking­ring­en åter­sam­las, och för­sking­ring­en är stor. Från väst till öst är som för oss att fly­ga till syd­li­gas­te Euro­pa. Kan man på något sätt ta sig fram så gör man det. Fyr­tio­fem mil­jo­ner ame­ri­ka­ner sät­ter sig på flyg, tåg, bus­sar och bilar. Att det van­kas storm, snö­ka­os och svår hal­ka hind­rar inte. Teve rap­por­te­rar var­je tim­me fle­ra dagar i för­väg. Den som så vil­le skul­le gott hin­na änd­ra sig. Men icke, alla skall fram till sin släkt­ning­ar för fyra dagar till­sam­mans med mat, drin­kar, ”quiz” och ame­ri­kansk fotboll.

På själ­va Thanks­giving Day, tors­da­gen, går Den Sto­ra Para­den av sta­peln. Den slår allt annat man tidi­ga­re kan ha sett, kanske till viss del där­för att man knappt ser något om man inte köat upp tim­mar i för­väg. Tre och en halv mil­jon newyor­kers står vid tvär­ga­tor­na till sjät­te ave­nyn och Bro­ad­way där tåget drar fram med sina bal­long­er sto­ra som enplans­vil­lor. Den här gång­en blås­te det ordent­ligt. Många befa­ra­de att bal­long­er­na skul­le stäl­las in eller ersät­tas av små, bara sto­ra som torp. ”Men”, sa en av bal­long­snör­hål­lar­na (en hel plu­ton hål­ler var­je bal­long på rätt kurs och höjd), ”i så fall kor­tar vi bara linan en bit”. Para­den är varu­hu­set Macy’s sto­ra eve­ne­mang. Den bör­jar på 74:e gatan West d.v.s. vid Cen­tral Park och slu­tar för­stås vid entrén till Macy’s på 34:e gatan. Bal­long­er­na före­stäl­ler allt som till­hör ame­ri­ka­nens, vux­nas såväl som barns, sago­värld. Jag hann se Snoopy och Spi­der­man innan nac­ken värk­te. Utan­för Macy’s sit­ter fle­ra tusen åskå­da­re bän­ka­de för en show där hela Bro­ad­way sjung­er, dan­sar och ler. Allt under iskall pinan­de kyla. Två minus i luf­ten men minst fem­ton i vinden.

Jag tän­ker på Bar­nens Dag från min bar­dom. I Norr­bot­ten på den tiden var det pre­cis lika­dant, om än något små­ska­li­ga­re. Man ur huse, soc­ker­vadd och långa para­der; ortens alla näringsid­ka­re del­tog. Min pap­pa som var guld­smed hade loc­kat mig och en jämn­å­rig flick­ku­sin, vi var väl 7–8 år, att sit­ta på taket till hans bil med två cykel­hjul kläd­da i guld­pap­per sling­ra­de kring varand­ra. Hon i brud­klän­ning och jag i något frack­lik­nan­de och hög hatt. Efter det viss­te alla att det var hos Falks man köp­te för­lov­nings- och vigselringar.

Så vad är nytt under solen? Jag utgår från att redan de gam­la gre­ker­nas hant­ver­ka­re och han­dels­män för­stod att den fysis­ka när­va­rons ”impact” slår all annan.

Den riktiga tomten

I New York sän­de NBC allt hela dagen. Då dök ock­så den rik­ti­ga jul­tom­ten upp. Inte någon av alla kopi­or­na eller PR-tric­ket i Rovani­e­mi, utan den verk­li­ga, den skroc­kan­de mysfar­bron som var­je år dyker upp strax efter tre på julaf­ton hem­ma hos alla rättrog­na. Där satt han. Livs levan­de. Bland vux­na med ögon som tind­ra­de ikapp med barnens.

Till­baks i Hamp­ton, till bra­sa, vär­man­de te och glöd­ga­de cock­tails. Her­rar­na blir för sig ett tag. De båda and­ra är pro­fes­so­rer. Den ene tysk mate­ma­ti­ker och eko­no­misk ana­ly­ti­ker i nobel­klass. Vär­re kan det knap­past bli. Den and­re är svensk medi­cin­man. Båda kän­ner såväl nobel­pris­ta­ga­re som che­fen för ett antal ope­ra­hus värl­den runt. Finan­sa­na­ly­ti­kern är ofta på resan­de fot. Före­lä­ser för värl­dens finan­se­lit än här än där.

Han prö­var oss skämt­samt på ett par klu­ri­ga ”quiz”. Jag kla­rar märk­ligt nog det förs­ta, för­mod­li­gen för att jag hör­de lite dåligt, och väx­er en tum i hans akt­ning. Jag vill för­sö­ka för­stå vad det är han gör som är så efter­trak­tat av finans­folk värl­den över. Blog­gar man honom är det spalt upp och spalt ner om ”loka­la” deri­vat och obli­ga­tio­ner. Han är vän­lig och vill utan att gene­ra mig för­sö­ka för­kla­ra sina teo­ri­er och vil­ka som just nu är de all­ra hetas­te. Den ena för­står jag näs­tan eftersom den heter The Reg­ret The­o­ry och nog hand­lar om akti­ekö­pa­res begrip­li­ga benä­gen­het att allt­för snabbt ång­ra såväl att man köp­te fel som sål­de fel. Att det inte bara hand­lar om mate­ma­tik för­står jag. Även filo­so­fi och psy­ko­lo­gi tycks ingå i model­ler­na. Kanske är han i grun­den något så enkelt som en bra lyss­na­re, tän­ker jag och kän­ner sym­pa­ti eftersom det är vad jag ock­så för­sökt leva på ett helt yrkesliv.

Jag erkän­ner att jag är svår­flir­tad när det gäl­ler spe­let på bör­sen. Berät­tar att jag läm­na­de uni­ver­si­te­tet och en tvek­sam aka­de­misk kar­riär myc­ket där­för att jag då trod­de på en exa­men där tyvärr ämnet sta­tistik ingick, vil­ket i sin tur kräv­de viss mate­ma­tisk grund­kun­skap. Allt det­ta bara för att få läsa stats­kun­skap, natio­na­le­ko­no­mi och annat som intres­se­ra­de mig mer. När lära­ren i sta­tistik med ryg­gen mot klas­sen i två tim­mar klud­dat tav­lan full med form­ler, i täta rader från väns­ter till höger, fick jag nog och sprang ut kip­pan­de efter luft. På Ofvan­dahls sat­te jag mig och skrev. Det gav ny luft i syste­met och på den vägen är det. Att inte för­stå kan ock­så var en räddning.

En bit in i posi­tio­ne­ring­en som teo­re­tiskt obild­bar erin­rar jag mig min sto­ra, trots ovil­jan, före­tagse­ko­no­mis­ka insats på den inter­na­tio­nel­la are­nan. Och beslu­tar att berät­ta om den:

En gång om året var vi på Falk & Pihl/​DDB tvung­na att redo­vi­sa vår Pro­fit Plan för våra äga­re. Ing­en av oss vil­le. Det värs­ta som kun­de hän­da var att tving­as bli vd på fir­man. Var­ken Ove (min kom­pan­jon) eller jag vil­le eller ens orka­de sät­ta oss in i det sto­ra inter­na­tio­nel­la nätets all­män­na bud­getreg­le­men­ten. Tyck­te egent­li­gen att de var rätt kor­ka­de. Men det säger man inte till the Chi­ef Finan­ci­al Offi­cer när han kom­mer fly­gan­de med sin stab. All­ra minst om man är copy­wri­ter och latinstudent.

Förs­ta året skul­le mötet ske i Frank­furt. Dit flögs såle­des det ena lan­dets byrå efter det and­ra. När det var min tur drog jag vårt sätt att räk­na, för det är klart att vi gjor­de, men på vårt hem­ma­gjor­da sätt, så som vi all­tid räk­nat långt innan DDB kom in i bil­den. Verk­sam­he­ten var inte den hap­pe­ning utom­stå­en­de kun­de tro. DDB:s pro­fit plans utgick från hur sto­ra ”spen­dings” man kun­de vän­ta sig näs­ta år, d.v.s. hur myc­ket var­je kund kun­de tän­kas spen­de­ra. Det gav intäktssidan.

Vi gjor­de tvärtom; utgick från med­ar­be­tar­na. Byrån lev­de på timar­vo­den. Sum­man av alla debi­ter­ba­ra tim­mar blev byråns intäkt. Vi kän­de alla som arbe­ta­de hos oss väl. Få slu­ta­de och många blev nära vän­ner. Vi viss­te där­för rätt väl hur var och en vil­le fram­le­va sina dagar, hur famil­je­för­hål­lan­de­na såg ut, vil­ka intres­sen vid sidan om som even­tu­ellt knap­ra­de på arbets­lus­ten. Där­för kun­de vi till­sam­mans med var och en ange det antal tim­mar som pas­sa­de att leve­re­ra. Det gav t.ex. att Gre­ta, som lev­de ensam, och mest för job­bet, vil­le nå 2 200 tim­mar, medan Hans, som var tre­barns­far och pojkträ­na­re, bara vil­le göra 1 400. Res­ten var enkel.

Var och en bestämde sin egen lön

I vår värld var kun­der mer flyk­ti­ga än med­ar­be­ta­re. Och lät­ta­re att ersät­ta. Ett sam­tal och en mil­jon i intäk­ter kun­de vara bor­ta innan mor­gonkaf­fet var urdruc­ket. Bra med­ar­be­ta­re, av den sort vi kräv­de, var där­e­mot bristvara.

Så länge byrån var attrak­tiv drog den in jobb till alla. Det gav en intäkts­si­da som stäm­de på öret. Tric­ket är enkelt i boken men oänd­ligt svårt i verk­lig­he­ten: Gör ett bra jobb, ett rik­tigt bra. Gör ett till. Vaken krä­van­de kund ser. Fort­sätt så. Ge ald­rig upp. Bli din egen doma­re över vad som är bra och dåligt. I ett litet land med en smal medi­a­ga­ta vet snart alla vem du är och vad du vill. Tjä­na peng­ar. Sat­sa det mesta till­baks på med­ar­be­tar­na. Då trivs de ännu bättre.

Mate­ma­tik­pro­fes­sorn från Wall Stre­et lyss­na­de snällt.

Vårt finan­si­el­la system erbjöd såle­des en arbets­plats där var och en bestäm­de sig egen lön. Säg hur många tim­mar du tän­ker dra in så är lönen klar. Model­len är inte att rekom­men­de­ra byrå­er som har svårt att få in jobb och där folk inte trivs. Nu var Falk & Pihl lyck­ligt nog en byrå som pas­sa­de modellen.

Pro­fes­sorn ler fak­tiskt. Det gör strax även medi­cin­pro­fes­sorn. Han vill så gär­na att jag skall visa mig plat­sa i gäng­et. Det är ju han som fört oss sam­man. Han är dess­utom mer än pro­fes­sor, även som jag en van­lig norr­bott­ning som gil­lar att seg­la, köra scou­ter och läg­ga såväl sur­ström­ming som löj­rom (inte sam­ti­digt dock) på tunn­brö­det. Som såda­na tar vi seden dit vi kommer.

I Frank­furt log man inte. De svart­kläd­da her­rar­na, nu i ledig stil i bara skjortär­mar­na med glim­man­de man­schett­knap­par och inte ett veck i byx­an, inte oli­ka Don Dra­per någon av dem, såg med en bland­ning av över­rask­ning och vemod på mig. ”Inte­re­s­ting”, sa de artigt, ”but”, och så kom hela harang­en om att alla mås­te pas­sa syste­met. Att system skall anpas­sas efter verk­lig­he­ten är ing­et man lär sig på Har­vards, för­stod jag. Sena­re vid lun­chen sko­ja­de man och sa att jag var den förs­te copy­wri­ter i DDB:s histo­ria som dra­git en pro­fit plan, ”och den sis­te”, sa man och skrat­ta­de så Krug-flas­kor­na skramlade.

I Hamp­ton har mörk­ret lagt sig. Det är kol­svart ute och jag för­und­ras över att ing­en gatu­be­lys­ning finns i des­sa upp­lys­ta kvar­ter. ”So Lars, what is your pri­ma­rily occu­pa­tion?”. Där kom frå­gan som inte går att sva­ra på eftersom tusen för­ut­fat­ta­de mening­ar och mil­jo­ner dåli­ga annon­ser lig­ger i vägen. Att sva­ra ”copy­wri­ter” är som att veri­fi­e­ra allt det­ta. ”Jaha, där har vi en av des­sa löms­ka typer med sin bedräg­li­ga argu­men­ta­tion för allsköns onö­digt krafs. Jaså det är så de ser ut. Extra lömskt eftersom den här ju fak­tiskt ser trev­lig ut. Och dess­utom ver­kar veta vad Met­ro­po­li­tan är, att det inte är tun­nel­ba­nan, och vad som just nu går där (Rigo­let­to)”. Så tän­ker märk­ligt nog även de som står mam­mon när­ma­re än jag. Jag vet.

Att dess­utom för­sö­ka på till­kor­ta­kom­man­de eng­els­ka, när det knappt går på svens­ka, loc­kar inte. Så jag sa, ”I am a wri­ter”. Mest skri­ver jag nume­ra böc­ker, vil­ket fak­tiskt är sant. Wri­ter tyc­ker jag bara är en halv lögn och för­fat­ta­re kan man väl kal­la sig om man skri­vit ett tio­tal böc­ker även om fle­ra är kok­böc­ker och någ­ra bara som pen­na åt and­ra. För­fat­ta­re är fint näs­tan i klass med pro­fes­sor. Båda oav­sett kva­li­tén bakom titeln.

Nu ler båda pro­fes­so­rer­na. Vi tar en drink till och hål­ler varand­ra om axlar­na när vi sak­ta skri­der in till mid­dags­bor­det där fru­ar och vux­na barn vän­tar upp­kläd­da som om de ska på Nobel­fest. Ute blå­ser det upp. Alla har stor­men San­dy i färskt min­ne, då när hela den lil­la rika sta­den eva­ku­e­ra­des till hög­re beläg­na offent­li­ga bygg­na­der. Var det inte besvär­ligt, rent av lite läs­kigt, und­rar jag. Inte alls, per­fekt orga­ni­sa­tion, gott humör, vi hade rent av kul där inne, säger den tys­ke mate­ma­tik­pro­fes­sorns söta fru och ler mot mig som vore jag en av värl­dens mest bety­dan­de män.

Dagen efter, efter en lunch på Lob­s­ter House med var sin enkelt kok­ta hum­mer ur tinor­na under huset på pålar till­red­da utan lar­vi­ga till­be­hör, styr vi ut på hig­h­way 27 mot Mon­tauk men sväng­er av i East­hamp­ton och kör ett par mil norrut mot Springs, en liten by belä­gen mitt i kro­ko­di­lens käft. Den som kän­ner Long Islands kar­ta ser ön som en lång kropp med öppen käft.

Five Shades of Grey

I East­hamp­ton har jag som sagt varit för­ut i säll­skap med den inbil­la­de Mr. Gant och hans entou­rage av sty­list, smin­kös, art director, loca­tion mana­ger och för­stås foto­graf med assi­stent. Vad en copy­wri­ter har på en mode­fo­to­gra­fe­ring att göra kan man und­ra. Det här var dess­utom min kanske tion­de resa med herr Gant, var­je gång fram­förd i ny skep­nad for­mad av ny man­lig modell med drag­spels­rän­der på magen och bred haka. Jag hade lyc­kats infö­ra tan­ken hos led­ning­en att ”man­nen bor­de visa att han är vac­ker inu­ti ock­så”, d.v.s. att han ser, hör, kän­ner och berörs av annat än klä­der. Att han t.ex. läser böc­ker av Kurt Von­negut, som jag tog reda på hade bott just i East­hamp­ton. Trak­ten vim­lar för övrigt av kul­tu­rel­la iko­ner. I en vec­ka åkte jag runt och träf­fa­de främst gam­la damer som kun­de berät­ta. Ofta satt de ensam­ma i sina sto­ra hus med makens atel­jé intakt på går­den. Och ”där bor en Ken­ne­dy”sa en och peka­de över sta­ke­tet så att mar­ti­nin skvim­pa­de över.

I East­hamp­ton, erin­rar jag mig, åt vi en min­nesvärd mid­dag på Jer­ry del­la Femi­nas dåva­ran­de krog för folk i sväng­en (nu är den stängd). Jer­ry är en av tider­nas störs­ta copy­wri­ters, och där­för en av mina före­bil­der. Ock­så en galen­pan­na som t.ex. skrev boken ”From tho­se won­der­ful folks who gave you Pearl Har­bor”.Jag hade för­stås inte räk­nat med att han skul­le vara där. Men det var han. Vid bor­det bred­vid. Trött på reklam men inte på Man­hat­tan. På min frå­ga vad han gjor­de här ute sa han: ”Lea­ving Man­hat­tan is like cam­ping out.”

Fär­den mot Springs var nog­grant inpla­ne­rad. Där viss­te vi, sär­skilt min fru Ingrid som ock­så målar så det skvät­ter, att Jack­son Pol­lock bott och ver­kat. Hans och hans målan­de hust­rus, Lee Kras­ner, hus spe­la­de huvud­roll i den doku­men­tär som gick för någ­ra år sedan. Jag kan när som helst åter­kal­la sce­nen när han kör upp vid huset i sin gran­di­o­sa cab­ri­o­let. Glad som ett barn men full som en skrå­lan­de huli­gan utan­för Kvar­nen. Sedan dess har vi velat dit. Jag går igång på gam­la bo- och skriv­plat­ser, även på atel­jé­er för­stås. Kan inte sli­ta mig från de nöt­ta detal­jer­na, ju mer desto bätt­re, men fram­för allt inte från utsik­ten från det föns­ter innan­för vil­ket de odöd­li­ga ver­ken ska­pa­des. Vad såg han eller hon (jag väg­rar skri­va hen)? Vad kän­de han, hon när han, hon såg det han, hon såg? Vad hän­de inuti?

Vägen mot Springs vind­lar mel­lan tät lövskog. De sma­la trä­den står och trängs nära vägre­nen. Så här års är allt torrt och grått, men i de mest skif­tan­de nyan­ser. Hund­ra nyan­ser av grått. Plöts­ligt slår det mig att ett utsnitt erin­rar om Pol­locks måle­ri, om ett av hans sto­ra verk på Moma som vi besökt någ­ra dagar tidi­ga­re. Vi stan­nar och jag tar en bild med min iPho­ne rakt in i det små­ska­ligt tusen­de­la­de gren­ver­ket. För­bluf­fad tit­tar jag på resultatet!

pollock-one-no-31-pastisch-by-lars-falk

Huset är ett van­ligt hus, lite beda­gat och till­byggt här och var.

Allt är tomt, men på dör­ren häng­er en lapp om att vis­ning­ar bör­jar i mars igen. Tom­ten är stor, egen­sin­nig och vid­sträckt ner mot sjön.

Ing­en park pre­cis. Nära huset står ett gigan­tiskt träd. Jag är för okun­nig för att veta sor­ten, och bryr mig inte. Istäl­let tän­ker jag på nät­ter då Jack­son mås­te ha stapp­lat från atel­jén, stan­nat under trä­det för att blic­ka ner mot sjön och kanske lät­tat på tryc­ket just där, just där jag nu står. På en plat­ta till­kän­na­ges att egen­do­men nume­ra är kul­tur­skyd­dad och att den skyd­das av… och så en mas­sa kän­da namn av vil­ka jag nu bara kom­mer ihåg McCartneys.

Atel­jén är en stor gam­mal lada, utvän­digt som tusen­tals and­ra. Först när man går runt på bak­si­dan, mot norr för­stås på den­na sida ekva­torn, ser man det sto­ra atel­jé­fönst­ret genom vil­ket lju­set flö­da­de ner på gol­vet där han spi­kat fast sina sto­ra dukar för att få bätt­re kon­takt med hel­he­ten medan han stän­ker, sprät­ter, häl­ler, drop­par och petar i fär­ger med pin­nar och vad han kom­mer över.

Utan­för står lövsko­gen täta­re än någon­sin. Min teo­ri är att han måla­de som bäst sista vec­kan i november.

God jul önskar
Lars Falk

Foto av Lars Falk.

Dela artikeln om du gillade den!

Förslag på mer läsning

Miljö- och hållbarhetpåståenden i din marknadsföring

Med­vet­na kon­su­men­ter loc­kar till mil­jö- och håll­bar­hetspå­stå­en­den i före­ta­gens mark­nads­fö­ring. Men kra­ven på vad som får sägas inom det­ta områ­de är extra hår­da. Ta reda på vad som gäl­ler. Läs den­na arti­kel i Knt­nt Maga­sin skri­ven av advo­kat Erik Ull­berg och biträ­dan­de jurist Richard Fürst på Wistrand advokatbyrå.

Läs artikel »
Matrix

Content marketing v/​s redaktionell kommunikation – sex krav du skall ställa på din contentbyrå

Står du i begrepp att ta hjälp av en byrå i din con­tent mar­ke­ting? Då har du säkert upp­täckt att var och varan­nan byrå i kom­mu­ni­ka­tions­bran­schen nume­ra påstår sig vara exper­ter på ämnet. Begrep­pet används fli­tigt av många, vil­ket gör det svå­ra­re för dig som köpa­re att veta vem eller vil­ka du ska vän­da dig till. I den­na arti­kel hjäl­per Lars Wir­tén dig på traven!

Läs artikel »
Hänglås

Så skyddar du företagets hemligheter och viktiga kundrelationer

Den höga rör­lig­he­ten på arbets­mark­na­den leder till att många byter jobb. För att hind­ra att före­tags­hem­lig­he­ter och vik­ti­ga kund­re­la­tio­ner föl­jer med till kon­kur­ren­ten behö­ver arbets­gi­va­ren kän­na till juri­di­ken. Om det­ta hand­lar dagens arti­kel för­fat­tad av advo­kat Gus­tav Sand­berg och biträ­dan­de jurist Vik­to­ria Hyb­bi­net­te på Wistrand Advokatbyrå.

Läs artikel »
Virvlande Löv

Så får du kontroll på arbetsflödet i din content marketing – del 2

Spar på tid och kraf­ter – effek­ti­vi­se­ra arbets­flö­det i din con­tent mar­ke­ting! Lars Wir­tén och Jör­gen Ols­son – två erfar­na jour­na­lis­ter, redak­tö­rer och senio­ra skri­ben­ter, delar med sig av sina bäs­ta tips i två artik­lar i Knt­nt Maga­sin. Det­ta är en and­ra. Trev­lig läsning! 

Läs artikel »
Hitesh Choudhary T1paibmtjim Unsplash

Vad är artificiell intelligens?

Fun­de­rar du på vad AI är och hur du skall för­hål­la dig till den revo­lu­tion inom områ­det som vi med säker­het bara sett bör­jan på? Det­ta är något som vår krö­ni­kör Mar­tin Modigh Karls­son ägnar myc­ket tan­ke­mö­da. Läs hans intres­san­ta ana­lys i dagens artikel. 

Läs artikel »
Höstväg

Så får du koll på arbetsflödet i din content marketing – del 1

Effek­ti­vi­se­ra arbets­flö­det i din con­tent mar­ke­ting. Det finns fle­ra anled­ning­ar. Inte minst spar du tid. Lars Wir­tén och Jör­gen Ols­son – två erfar­na jour­na­lis­ter, redak­tö­rer och senio­ra skri­ben­ter, delar med sig av sina bäs­ta tips i två artik­lar. Den förs­ta hit­tar du här!

Läs artikel »
Lägenhetsdörrar

Personuppgifter på vift – Vad är ditt ansvar?

Då och då hän­der det att ett före­tag för­lo­rar kon­trol­len över sina kun­ders per­son­upp­gif­ter. Det är natur­ligt­vis inte bra och får kon­se­kven­ser. I den­na arti­kel för­kla­rar advo­kat Erik Ull­berg och biträ­dan­de jurist Richard Fürst på Wistrands Advo­kat­by­rå vad en per­son­upp­gifts­in­ci­dent är och vad du mås­te göra när en sådan har inträf­fat. Läs och lär!

Läs artikel »
Röstsök

Så SEO-optimerar du webbplatsen för röstsök

2020 kom­mer 50% av alla sök­ning­ar ske med rös­ten visar stu­die och Goog­les ”voice search”-tjänst väx­er så det kna­kar. Det­ta gör att du bör SEO-opti­me­ra din webb­plats för röst­sök­ning­ar redan nu. I dagens gäst­krö­ni­ka för­kla­rar Alex­an­dra Jung hur du gör!

Läs artikel »
Bebisarisimring 130121019

Inbound marketing sneglar mot content marketing

I den­na gäst­krö­ni­ka reflek­te­rar Niloo Lopez över vart inbound mar­ke­ting är på väg efter att ha besökt mega­kon­fe­ren­sen Inbound 2019. 

Läs artikel »
Niloolopez

Överraskande slutsats från INBOUND 2019

Knt­nt Radio är till­ba­ka! I avsnitt 209 dis­ku­te­rar Pia Teg­borg, Tho­mas Bar­re­gren och Niloo Loo­pez uti­från Niloos ”take aways” från 2019 års upp­la­ga av mega­kon­fe­ren­sen INBOUND. Sam­ta­let lan­dar i en ovän­tad kon­klu­sion. Pia och Tho­mas ger ock­så en för­kla­ring till den lång­va­ri­ga tyst­na­den. Efter 208 avsnitt under näs­tan lika många vec­kor blev det helt plöts­ligt tyst. Vad hände?

Läs artikel »