Foto © Daniel Schwen (CC BY-SA 3.0)

Julfest på Waldorf.

Lars Falk berättar om DDB:s storslagna julfest som varade i 24 timmar. Det är i början av 1980-talet. Platsen är Waldorf Astoria i New York. Där är Lars Falk med kompanjonen Ove Pihl. Och hela DDB i New York plus ledningsgrupper från det internationella nätverket. Nu börjar festen…

Lars Falk
23 december 2014

Waldorf Astoria. © Alan Light (CC BY 2.0).
Wal­dorf Asto­ria. © Alan Light (CC BY 2.0).

Kloc­kan är strax efter nio på för­mid­da­gen och Man­hat­tan är klädd för julen. Gatu­li­vet går i vitt och rött, glit­ter och blänk. Det ång­ar från gatukö­ken och utan­för varu­hu­sen skroc­kar tom­ten så magen hop­par. En hel armé röd­roc­kar tycks ha inta­git staden.

In genom Wal­dorf Asto­ri­as pam­pi­ga entré ström­mar för­u­tom den van­li­ga par­nas­sen en strid ström fest­kläd­da kvin­nor och män. Medel­ål­dern är låg, men här och var glim­mar det grått och vitt.

En tropp äld­re och något mind­re äld­re her­rar samt en och annan dam (om vars ålder man san­ner­li­gen inte talar) smi­ter leen­de för­bi. Tit­ta där! Är det inte Roy Gra­ce och Bob Leven­son som gli­der för­bi båda i ele­gan­ta pale­tå­er. Och där! Är det inte…? Jo visst, där smet skyg­ge Hel­mut Kro­ne in med imma på glas­ö­go­nen och kra­gen uppfälld.

Minnen

Jag kan ald­rig pas­se­ra Wal­dorf utan att tän­ka på reklam­tric­ket för många år sedan som bestod i att med motor­såg såga en Cadil­lac mitt itu fram­för entrén till det­ta pam­pi­ga hotell. Som van­ligt med ”reklam­trick” kom­mer man ihåg tric­ket men inte vem som vil­le göra evigt intryck. I det här fal­let själ­va sågen.

Och jag tän­ker på förs­ta gång­en jag var i stan. Det var 1969, och vi var någ­ra på Arb­mans som gra­ti­fi­e­rats med en stu­di­e­re­sa. Höjd­punk­ten var ett besök på Doy­le Dane Bern­bach (DDB). Byrån som alla såg upp till. Som var något av Arb­mans urmo­der. Dess kre­a­tö­rer var våra husgudar.

Jag skul­le få träf­fa en av dem – Len Sirowitz. Det var stör­re vad än en träff med Gre­ta Gar­bo, som jag viss­te bod­de i när­he­ten, hade varit. Jag minns hur jag stod utan­för den bre­da por­ten till skyskra­pan på 437 Madi­son, och stu­de­ra­de alla som kom och gick. Tänk om själ­vas­te Geor­ge Lois kom­mer ut!

24 timmar

Den här dagen, bort­åt fem­ton år sena­re, är vikt för jul­fest. Hela fir­man i New York, plus led­nings­grup­per från det inter­na­tio­nel­la DDB-nät som nu växt sig stort och så långt bort som till Sve­ri­ge, är inbjud­na. Det är en fest som ing­en vill missa.

Dess mer inof­fi­ci­el­la idé är att den skall pågå i tju­go­fy­ra tim­mar. Bör­ja på Wal­dorf med fru­kost kloc­kan tio, för att sedan slu­ta… Ja, var? För­mod­li­gen i sprid­da sku­rar i lägen­he­ter och loft lite varstans på Man­hat­tan, även då med fru­kost för de som fort­fa­ran­de orkar.

Hela världens favorit

Thionk small. Den mest kända annonsen i VW berömda reklamkampanj.
Thionk small. Den mest kän­da annon­sen i VW beröm­da reklamkampanj.

DDB är vid den­na tid inte bara vår favo­rit utan hela värl­dens. Alla häp­nar över vad en bra idé iscen­satt av en bild, lite text och form kan åstad­kom­ma – rent kom­mer­si­ellt. Kam­pan­jen för VW och intro­duk­tio­nen av lil­la bubb­lan under den i USA så opas­san­de upp­ma­ning­en ”Think Small!” har valts till värl­dens bäs­ta någonsin.

När vi går in i 80-tal står byrån ännu på topp, även om många i kre­a­törs­le­den bör­jat ana att en ny tid kan vara i antå­gan­de. Att upp­åt­kur­van run­dat av kanske till och med bör­jat slut­ta lite utför. Det är det fes­ten skall råda bot på.

Alla spe­ku­la­tio­ner i den rikt­ning­en skall utra­de­ras. Byrån skall åter­få sitt äkta bre­da leen­de. Åter­få käns­lan av att vara num­mer ett, eftersom den i sig är så vin­nan­de. För så är det med reklam­by­rå­er; att myc­ket häng­er på hur man mår och kän­ner sig. Det gäl­ler för övrigt all kre­a­tiv verk­sam­het utö­vad i lagform.

Reklam som tar mottagaren på allvar

Över hela värl­den tjä­nar DDB som inspi­ra­tions­käl­la för kre­a­tö­rer, som intui­tivt anat mer än vetat att reklam som tar mot­ta­ga­ren på all­var – som är lyss­nan­de, klipsk och vil­lig att sam­ta­la – är över­läg­sen den som tror på att för­enk­la och tja­ta. Över­läg­sen den fem­ti­o­tals­re­klam som dit­tills fyllt teven med hem­ma­fru­ar som tvät­tar vita­re än vitt och män med bre­da leen­den som vin­ner sin kvin­na med Mum i armhålan.

För­enk­lat kan man säga att tidi­ga­re mena­de rekla­mens tän­ka­re att män­ni­skans instink­ti­va mot­stånd mot reklam, fram­för allt för enk­la kon­sum­tions­va­ror, skall bry­tas ner med mas­sivt medi­a­tryck. DDB mena­de att den meto­den både är oänd­ligt dyr och säll­synt för­dum­man­de. Genom att istäl­let skju­ta prick blir rekla­men både effek­ti­va­re, bil­li­ga­re och mer uthärd­lig. Vil­ket emel­ler­tid krä­ver sin man. Kvin­na med för den delen.

På DDB finns ända sedan 60-talet en rad fram­stå­en­de kvinn­li­ga kre­a­tö­rer (Phyl­lis Robin­son till exem­pel). Dess­utom mas­sor av reklam­ge­ni­er invand­ra­de från and­ra län­der som gre­ken Geor­ge Lois, en man som inte tog ett nej för nej. På DDB kom des­sa udda per­son­lig­he­ter till sin rätt. Prick­skyt­te krä­ver näm­li­gen ett helt annat hand­lag än höft­skott med hagelbössa.

Mad Man på riktigt

Bill Bernbach
Bill Bern­bach

Bakom den­na revo­lu­tio­ne­ran­de filo­so­fi stod en man vid namn Bill Bern­bach. Hans tal och skrif­ter har, som ing­en annan reklam­mans förr eller sena­re, kom­mit att jäm­stäl­las med and­ra sto­ra tän­ka­res i det ame­ri­kans­ka samhället.

Hans part­ners Ned Doy­le och Max­well Dane gav byrån det rät­ta tri­um­vi­ra­tet. Så är det i alla lag. Någon gör målen and­ra står för för­svar och ord­ning och reda och alla är i slutän­den omistliga.

Mad Men vi nu ser på teve har med and­ra ord väl­digt lite med dåti­dens Doy­le Dane Bern­bach att göra. Mad Men speg­lar epo­ken som DDB bröt mot; hie­rar­ki­er topp­styr­da av direk­tö­rer som själ­va ald­rig gjort en annons, tack och lov. Don Dra­per hade ald­rig fått jobb hos Bern­bach. Dess­utom kun­de deras pri­va­ta liv inte vara mer oli­ka. Bill var en famil­je­man på rik­tigt och på job­bet leda­re inte för att han var chef utan i kraft av sin inspi­re­ran­de ana­ly­tis­ka och kre­a­ti­va syresätt­nings­för­må­ga. En ledan­de auk­to­ri­tet istäl­let för en auk­to­ri­tär ledare.

Vi hade för­må­nen att träf­fa honom fle­ra gång­er. Inte minst när han kom till Stock­holm för att stad­fäs­ta DDB:s för­värv av Falk & Pihl. Bill Bern­bach var inte en man som res­te runt för fes­tens skull. Högst ogär­na läm­na­de han Man­hat­tan, fick vi veta. Att han ändå tog sig för, lite skröp­lig som han redan var, att resa den­na långa väg för vår skull rör­de oss. Jag minns att vi fasa­de för att han skul­le dra på sig en för­kyl­ning när han i låg­skor plum­sa­de mel­lan byrån på Väst­ra Träd­gårds­ga­tan, Oper­akäl­la­ren och Grand Hotell.

Själv fick jag något år efter sam­gå­en­det möta honom öga mot öga i skarpt läge. Var­je år ansågs en byrå ur det inter­na­tio­nel­la nätet vär­dig att pre­sen­te­ra en kam­panj för Bill och nätets kre­a­ti­va che­fer. Nu var det vår tur.

Ingen dum potatis kampanj

Vi hade pre­cis gjort en kam­panj för Sve­ri­ges Pota­tis­in­tres­sen­ter. Svens­ka fol­ket hade bör­jat svi­ka den­na guda­gå­va som ”byggt lan­det”, vil­ket inte minst alla poe­tis­ka namn på raden av pota­tis­sor­ter vitt­nar om. Pota­tis­ber­get väx­te och väx­te. Pri­ser­na sjönk. Pota­tis hade bör­jat betrak­tas som sta­pel­va­ra, något som näs­tan bor­de vara gra­tis. Något mås­te göras.

Bara det att vi ”berät­ta­de” om pota­tis, vil­ket ald­rig gjorts, med långa reso­ne­ran­de tex­ter på helsi­dor, var nytt. Plöts­ligt upp­träd­de pota­ti­sen som något som är lika vik­tigt som bilar, kyl­skåp och ste­re­o­an­lägg­ning­ar. I läng­den kanske ännu viktigare.

Det leder för långt att här beskri­va kam­pan­jen ytter­li­ga­re men en enhet hade först rubri­ken ”Den som inte äter myc­ket pota­tis är dum” (med tan­ke på nyt­tan). Då sa kun­den tvärt nej. Man kan inte säga till folk att de är dum­ma. Jag stred och argu­men­te­ra­de. Men icke. Annon­sen var död. Då upp­täck­te jag att rubri­ken ock­så kun­de vara ”Den som äter myc­ket pota­tis är inte dum”. När jag berät­ta­de det­ta log Bill. Det leen­det glöm­mer jag aldrig.

The Ball Room

© Jessica Spengler (CC BY 2.0)
© Jes­si­ca Speng­ler (CC BY 2.0)

Åter till Wal­dorf. Fest­blå­sor­na stra­mar lite avigt så tidigt på mor­go­nen. Slip­sar­na sit­ter åt men än har de väl­pres­sa­de byx­or­na inga tris­ta veck i ljums­ken. Ame­ri­ka­ner hatar sånt. Lju­set är utan skug­gor så än har glitt­ret inte fått sin rät­ta lyster.

Raskt drar man sig mot de cir­kel­for­ma­de gal­le­ri­er som omfam­nar det jät­testo­ra och halv­run­da The Ball Room. I långa rader trängs scram­bled eggs, bacon, sau­sa­ges, waff­les, cre­pes, pan­ca­kes, syrup, muf­fins allt in vari­ous sty­les. Lite tre­van­de och med tall­ri­ken dess­utom top­pad med Egg Benedicti­ne söker sig grup­per in i det pom­pö­sa rum­met. I and­ra han­den balan­se­rar de fles­ta en brädd­fylld Bloody Mary.

Här har pre­si­den­ter och allt vad celeb­ri­te­ter värl­den skå­dat kon­gres­sat och dan­sat under de gigan­tis­ka tak­kro­nor­na. Här gäl­ler stor­band i kostym. Utan stör­re fan­ta­si kan man före­stäl­la sig Tom­my Dor­sey stam­pa in, och ana hur Glenn Mil­ler put­sar sina run­da glas­ö­gon i vän­tan på att alla i ban­det sit­ter på plats. Här har ste­la höf­ter, vana vid ett helt annat rörel­se­sche­ma, fått liv. Här har dof­tat Cha­nel och poma­da, rass­lats med juve­ler och vis­kats i che­fens öra. Hit ring­er inte vem som helst och bokar firmafest.

Lätt berusning

Än råder en viss andakt. Läng­re fram skall den kom­ma att avta för att till sist helt ersät­tas av total upp­lös­ning. Sak­ta men säkert fylls salong­en, ja hela hotel­let, av DDB-andan. Kon­to­ret på Madi­son lig­ger bara ett sten­kast bort. Lite tre­van­de fin­ner var och en sitt bord och sin plats. När­ma­re tusen per­so­ner skall ham­na rätt. Bor­den är run­da och ger plats för åtta, tio eller tolv.

Ove (Pihl) och jag inser till vår för­vå­ning – men med illa dol­da för­tjus­ning – att vi pla­ce­rats bland bor­den när­mast sce­nen. Vi är vis­ser­li­gen lite för­be­red­da. För på kon­to­ret där Bill och direk­tio­nen sit­ter häng­er sedan en tid Falk & Pihls sam­la­de skryt­pro­duk­tion. En ynnest som tidi­ga­re inte bevil­jats någon annan byrå, fick Ove veta när han var där på invig­ning­en. Vi yvs för­stås. Kän­ner lätt berus­ning när vi inser att för­bi des­sa väg­gar vand­rar dag­li­gen någ­ra av värl­dens bäs­ta reklam­män och kvin­nor till sina rum och möten.

När affären styr reklamen

Vi ser oss om och kän­ner igen pro­fi­ler­na; de beröm­da kre­a­tö­rer­na, och de fort­fa­ran­de mer avvak­tan­de direk­tö­rer­na. På DDB ver­kar man som direk­tör, i vän­tan på and­ra tider, mer i bak­grun­den; åtminsto­ne så länge Bill finns och dag­li­gen kom­mer till job­bet. Sedan något år leds nu byråns affä­rer av Neil Austri­an, en ban­kir från Wall Stre­et som hit­tills haft det goda omdö­met att till­kän­nage att reklam är inte hans bäs­ta gren. En trev­lig man, duk­tig på att räkna.

Det skul­le sena­re ock­så visa sig att det går som det all­tid gjort i byrå­värl­den; när affä­ren styr rekla­men istäl­let för tvärtom bör­jar san­na kre­a­tö­rer att krok­na. Åren efter den­na fest går DDB sam­man med i och för sig fram­stå­en­de byrån Need­ham men när des­sa två sedan upp­slu­kas av konglo­me­ra­tet Omni­com är fes­ten en helt annan.

”Fram­ti­dens busi­ness görs upp mel­lan tre, fyra gigan­tis­ka inter­na­tio­nel­la nät”, sa bank­män­nen och säger så än idag. ”Anting­en är man jät­tes­tor eller ock­så pyt­te­li­ten; DDB är tyvärr något mitt emel­lan”, mena­de man och drog lite myn­digt fram skjortär­men under den mör­ka kavajen.

Kröken på morgonkröken

© Hans Peter Meyer (CC BY 2.0)
© Hans Peter Mey­er (CC BY 2.0)

Än så länge sit­ter alla strikt i pla­ce­rad ord­ning. Che­fen ofta med sin sek­re­te­ra­re intill. Nu är det fest och alla är lika. Här skall bli högt i tak, och ing­en skall glöm­mas bort. Stols­ben har slu­tat hasa, bestic­ken bör­jat klinga och det tre­van­de småpra­tet att byg­ga upp mot stil­la sorl. En och annan chef släp­per på tryc­ket, drar en vits, hela bor­det skrat­tar tack­samt. Många har redan beväp­nat sig med ännu en Bloody Mary and­ra för­sö­ker få ett glas vitt att pas­sa så här på morgonkröken.

Vi som kän­ner den gam­le strids­pi­lo­ten Joe, en account-legend i byrån, ett par bord bort, vet att i hans ful­la glas är det inte vat­ten utan ren gin. Det och någ­ra oli­ver var hans lunch när han gäs­ta­de oss och vi tyck­te att Stall­mäs­tar­går­dens alla läc­ker­he­ter bor­de pas­sa efter Pola­ro­id-mötet. Pola­ro­id var ett av byråns sto­ra kon­ton world­wi­de. Idag är det ing­et kon­to någonstans.

Nu tågar orkes­tern in, än så länge bara en spill­ra av vad som kom­ma skall, den skall till att bör­ja med bara ackom­pan­je­ra det som hän­der. Trum­pe­tar­na är en hel härold. Mer än en gång kom­mer den att få resa sig upp och tuta så de tunga dra­pe­ri­er­na fladd­rar. Det är många och myc­ket som skall salu­te­ras nu när året sum­me­ras. Ung­dom­ligt stoj och glam får vän­ta ännu många tim­mar. Först gäl­ler all­var och applå­der. Här skall team­buil­das och lagan­dan få sitt. Var­je fram­trä­dan­de har sam­ma syf­te; vi är bäst och kom­mer all­tid att vara det, se bara på vårt senas­te år. De enda som sak­nas, vis­kar Ove och jag till varand­ra, är ett knip­pe vack­ra che­er­le­a­ders. Och var­för inte, de hade inte varit helt mal­pla­ce­ra­de när sho­wen väl kom­mit igång.

Mängdens applåder

Efter introt pre­sen­te­ras led­ning och dis­tin­gu­ished guests. De sena­re skall veta att de är hjärt­ligt väl­kom­na. Max Dane skri­der in i blå kostym, en liten ele­gant her­re med tunn mustasch. Han berät­tar att tyvärr kan inte Bill vara med. Om han inte orkar eller inte vill (det sena­re kanske mer tro­ligt) fram­går inte. Där­ef­ter kom­mer Ned Doy­le stödd på en sta­dig sjuk­skö­ters­ka. Vi skru­var lite svenskt på oss. Det är uppen­bart att man­nen bor­de legat kvar i säng­en. Han säger någ­ra ord, höjer armar­na till seger­gest och leds ut igen.

Strax efteråt får Ove och jag resa oss och mot­ta mäng­dens applå­der. Jag kol­lar om även Hel­mut del­tar. Lite lamt slår han ihop hän­der­na ett par, tre gång­er. Även and­ra byrå­er får sam­ma heders­be­ty­gel­se. Bland annat en japansk, som vi träf­fat dagen innan. De hade en drag­ning för oss and­ra – på japans­ka, var­ef­ter den som skul­le över­sät­ta tala­de så dålig eng­els­ka att hans tal lät pre­cis som kollegans.

Där­med är det dags för för­mid­da­gens huvud­num­mer. Nu skall alla som pre­ste­rat lite extra pre­mie­ras. Det gäl­ler från vakt­mäs­te­ri­et och upp­åt. Snab­bas­te cykel­bu­det ropas upp och får mot­ta en check på hund­ra dol­lar. Applå­der, viss­ling­ar och fan­far. Snab­bas­te maskin­skri­vers­kan, bäs­ta tele­fon­rös­ten, tro­tjä­na­re som varit längst i fir­man, folk som fyllt jämnt och så vida­re. Den ena efter den and­ra får sti­ga upp på sce­nen och mot­ta allas jubel. Och en check på vari­e­ran­de belopp.

Utländskt är bäst

Där­ef­ter visas job­ben. Först huvud­kon­to­rets för­stås sedan land efter land. Vi står oss väl, tyc­ker vi, och vet att det tyc­ker även John Bern­bach, Bills son, och copy­le­gen­den Bob Leven­son, som då var inter­na­tio­nell kre­a­tiv chef.

I sin bok (Nobo­dy’s per­fect) skild­rar Doris Wil­lens, pressek­re­te­ra­re på DDB och där­med minst sagt cen­tral insi­der, de turer som till slut sög den bern­bachs­ka mus­ten ur DDB. Där skri­ver hon att Bob Leven­son i sina för­sök att till­sam­mans med John Bern­bach räd­da byrån skri­vit, och jag citerar:

We thought the cam­paigns done by tho­se offi­ces [DDB:s for­rei­gn offi­ces] were the last remai­ning examp­le of what Doy­le Dane Bern­bach was sup­po­sed to do.

Oförglömlig dag i Stockholmskärgård

© Bengt Nyman (CC BY 2.0)
© Bengt Nyman (CC BY 2.0)

John blev med åren en vän. Han var pla­ce­rad i Lon­don som chef för all euro­pe­isk expan­sion. Det var han som först nosa­de upp oss och som ald­rig svek. Många gång­er när han var i Stock­holm, eller vi i Lon­don, såg vi till att ha kul.

En gång under det­ta lju­va 80-tal häm­ta­de jag honom på Arlan­da med heli­kop­ter. Vi flög ut över Stock­holms vack­ra skär­gård en bedå­ran­de som­mar­dag, lan­da­de på Sand­hamn där Ove vän­ta­de i en segel­båt, seg­lad av en kom­pis och lad­dad med allt som gör en seg­la­re glad i mid­som­mar­tid. Ett efter ett åkte Johns strik­ta cityplagg av. Han hade läm­nat Lon­don helt oför­be­redd. Till slut satt vi i ding­en och rod­de runt i Björk­skärs inre övärld med en flas­ka whis­ky mel­lan de bara föt­ter­na. På kväl­len häm­ta­de heli­kop­tern i Sand­hamn, tog honom till plat­tan på Ström­men, där en taxi tog honom till She­ra­ton. Dagen efter var han i Syda­me­ri­ka. Min­ne­na från den dagen åter­kom vi ofta till.

Slutet på allvaret

Sist ut är direk­tö­rer­na. Upp åker hela bat­te­ri­et med stap­lar, dia­gram och tårt­bi­tar i cirk­lar. Vi för­står att byrån trots allt fort­fa­ran­de går bra. Det tjä­nas peng­ar men för­stås inte den mängd som de nya aktieä­gar­na för­vän­tar sig. I salong­en sit­ter många av värl­dens främs­ta kre­a­tö­rer, redan lätt salongs­be­ru­sa­de, och för­sö­ker för­stå vad det är man för­står på Wall Stre­et. Direk­tö­rer­na går på, kän­ner inte klyf­tan som vid­gar sig. Det gör de inte hel­ler under lun­cher­na på Four Sea­sons där man ald­rig delar bord. Kre­a­tö­rer för sig, direk­tö­rer för sig.

Till sist har man ett till­kän­na­gi­van­de att göra. En nyhet som ännu inte kab­lats ut till pres­sen: I nätet ingår nume­ra även en stor byrå i Vene­zu­e­la. ”Och med tan­ke på den syda­me­ri­kans­ka mark­na­den poten­ti­al” osv. är det­ta något att verk­li­gen fira. Nya applå­der och fan­fa­rer. ”Och med oss här ikväll har vi byråns leda­re och grun­da­re Señor Emi­lio Gon­za­les. Han har lovat att hål­la ett kort anfö­ran­de. Ple­a­se señor, the stage is yours”.

Señor Gonzales

Fram ste­gar en grå­vit­hå­rig ädling i per­fekt kostym med väst och kloc­ka i ked­ja. Hans skägg mat­char håret. En impo­ne­ran­de gestalt. Alla spet­sar öro­nen. Señor Gon­za­les talar länge om Vene­zu­e­las eko­no­mi, närings­liv och mark­nad på upp­gång. Han går över till att beskri­va byrå­si­tu­a­tio­nen, berät­tar om sin egen, hur han star­ta­de med två tom­ma hän­der. Och hur han tving­ats att tam­pas med kor­rup­ta poli­ti­ker, mutor, näs­tan gangs­ters och en rigid stats­ap­pa­rat för att ta sig fram. Det är rent otro­ligt vad han varit med om.

Som­li­ga bör­jar redan här ana att något inte stäm­mer. Det blir än vär­re, sto­ryn allt mer osan­no­lik. Snart ler alla för att till slut bör­ja fnis­sa. Till slut får han hela salong­en att vri­da sig i skratt. Att han är en inhyrd clown inser alla om inte förr så när han bör­jar berät­ta hur man byg­ger motor­väg i hans fina land: ”You know, we start here”, han sträc­ker ut sin ena hand åt sidan, ”and then we build and build; at the same time we start here”, han pekar på sin and­ra utsträckt åt and­ra sidan, ”and we build and build”. Hän­der­na när­mar sig nu varand­ra. När det möts säger han: ”If we meet we have a road if we don’t meet we have a high way.”

När han har alla helt i sin hand över­går han till att berät­ta vad han tyc­ker om sina nya part­ners. En efter en namn­ges, ombeds stäl­la sig upp och får sig en ver­bal kula mitt i pla­ne­ten. Till exem­pel Roy Gra­ce, världs­känd art director, kre­a­tiv chef och en av de mest upp­bur­na – men en till väx­ten liten man. Gon­za­les: ”Mr. Roy Gra­ce will you ple­a­se stand up, oh sor­ry, you’­re alre­a­dy standing.”

Armbrytning

© T Photography/Shutterstock.

Sen blir det lunch, nya Bloody Marys och folk som ide­li­gen byter plats. Fram­åt kloc­kan tre är dan­sen i full gång. Orkes­tern är nu fullt blås; hela sek­tio­ner av sax­ar, trum­pe­ter, kla­ri­net­ter och trom­bo­ner. Snart knuf­fas det gol­vet som på skol­dan­ser­na till Lef­fe Kronlunds. Män som inte bor­de bug­ga alls minns reflex­mäs­sigt turer från förr och är på väg att bry­ta armen på tje­jer med kjo­lar som gli­der upp längs låren. Men kul har man. Och vi med för den delen.

Mel­lan dan­ser­na träf­fas vi i gal­le­ri­er­na som nu över­gått till enbart drick­bart. Det är här man får chan­sen att säga sitt. Jag minns att jag berät­ta­de för någ­ra av mina for­na hjäl­tar om mitt förs­ta besök. De ler artigt. Och jag erin­rar mig tidens gång; hur ofta ung­do­mar i sam­band med guld­äggs­fes­ter och lik­nan­de blygt kom­mer fram och und­rar om jag har ett par minuter.

Hel­mut står en bit ifrån, som om han ännu inte bestämt sig för om han är här eller inte. Jag ser att han lyss­nar men han säger ing­et. Jag får lust att låt­sas att jag inte vet vem han är, gå fram och frå­ga ”och vad arbe­tar du med på DDB?”. Men så gör man inte. Han har väl som alla geni­er sitt för sig. Och även om han är värl­dens bäs­te art director kän­ner jag att vi ald­rig skul­le kun­na göra ett jobb ihop. Jag skul­le ald­rig våga det nöd­vän­di­ga, ofta avgö­ran­de i en kre­a­tiv pro­cess; öpp­na mig, vara så tre­van­de kor­kad som man ibland mås­te för att hit­ta en ända att nys­ta i, våga kraf­sa ner en rad som bara är embry­ot av en tan­ke som kanske kan bli en rubrik, rita en streck­gub­be. Vi skul­le pas­sa som olja och vat­ten. Eller ock­så är han bara blyg?

Final

Innan fes­ten över­gått i orga­ni­se­rat kaos har många av de äld­re hun­nit räd­da sig undan. And­ra har, som bruk­ligt på den här sor­tens fes­ter, dra­git sig undan inte säl­lan par om par. De all­ra yngs­ta har tidigt tagit his­sen upp till top flo­or. Där loc­kar discot som skall hål­la på till fram­på små­tim­mar­na, till ”the wee small hours” som Sinat­ra sjöng då de tapp­ras­te vack­lar vida­re hem till någon med pas­san­de lägen­het inte allt­för långt bort.

Själv bor jag på Berkshi­re Pla­ce i hör­net av Madi­son och 52:a gatan. Känns skönt att bara kun­na smi­ta iväg med­ve­ten om att en jul­fest på DDB är unge­fär som alla and­ra. Skill­na­den är Wal­dorf Asto­ria. Ute är det snö­glopp och isan­de kallt. Plöts­ligt grips jag av en käns­la sna­ra­re än en tan­ke, en för­a­ning om att magin kan vara på väg bort och jag skyn­dar mig hal­kan­de mot hotell­vär­men. Var det en lyc­kad fest eller bara ett för­sök att för någ­ra tim­mar, för­låt ett dygn, döl­ja det som redan är på väg att hän­da? Med ens för­står jag var­för Bill inte kom.

Dela artikeln om du gillade den!

Förslag på mer läsning

Miljö- och hållbarhetpåståenden i din marknadsföring

Med­vet­na kon­su­men­ter loc­kar till mil­jö- och håll­bar­hetspå­stå­en­den i före­ta­gens mark­nads­fö­ring. Men kra­ven på vad som får sägas inom det­ta områ­de är extra hår­da. Ta reda på vad som gäl­ler. Läs den­na arti­kel i Knt­nt Maga­sin skri­ven av advo­kat Erik Ull­berg och biträ­dan­de jurist Richard Fürst på Wistrand advokatbyrå.

Läs artikel »
Matrix

Content marketing v/​s redaktionell kommunikation – sex krav du skall ställa på din contentbyrå

Står du i begrepp att ta hjälp av en byrå i din con­tent mar­ke­ting? Då har du säkert upp­täckt att var och varan­nan byrå i kom­mu­ni­ka­tions­bran­schen nume­ra påstår sig vara exper­ter på ämnet. Begrep­pet används fli­tigt av många, vil­ket gör det svå­ra­re för dig som köpa­re att veta vem eller vil­ka du ska vän­da dig till. I den­na arti­kel hjäl­per Lars Wir­tén dig på traven!

Läs artikel »
Hänglås

Så skyddar du företagets hemligheter och viktiga kundrelationer

Den höga rör­lig­he­ten på arbets­mark­na­den leder till att många byter jobb. För att hind­ra att före­tags­hem­lig­he­ter och vik­ti­ga kund­re­la­tio­ner föl­jer med till kon­kur­ren­ten behö­ver arbets­gi­va­ren kän­na till juri­di­ken. Om det­ta hand­lar dagens arti­kel för­fat­tad av advo­kat Gus­tav Sand­berg och biträ­dan­de jurist Vik­to­ria Hyb­bi­net­te på Wistrand Advokatbyrå.

Läs artikel »
Virvlande Löv

Så får du kontroll på arbetsflödet i din content marketing – del 2

Spar på tid och kraf­ter – effek­ti­vi­se­ra arbets­flö­det i din con­tent mar­ke­ting! Lars Wir­tén och Jör­gen Ols­son – två erfar­na jour­na­lis­ter, redak­tö­rer och senio­ra skri­ben­ter, delar med sig av sina bäs­ta tips i två artik­lar i Knt­nt Maga­sin. Det­ta är en and­ra. Trev­lig läsning! 

Läs artikel »
Hitesh Choudhary T1paibmtjim Unsplash

Vad är artificiell intelligens?

Fun­de­rar du på vad AI är och hur du skall för­hål­la dig till den revo­lu­tion inom områ­det som vi med säker­het bara sett bör­jan på? Det­ta är något som vår krö­ni­kör Mar­tin Modigh Karls­son ägnar myc­ket tan­ke­mö­da. Läs hans intres­san­ta ana­lys i dagens artikel. 

Läs artikel »
Höstväg

Så får du koll på arbetsflödet i din content marketing – del 1

Effek­ti­vi­se­ra arbets­flö­det i din con­tent mar­ke­ting. Det finns fle­ra anled­ning­ar. Inte minst spar du tid. Lars Wir­tén och Jör­gen Ols­son – två erfar­na jour­na­lis­ter, redak­tö­rer och senio­ra skri­ben­ter, delar med sig av sina bäs­ta tips i två artik­lar. Den förs­ta hit­tar du här!

Läs artikel »
Lägenhetsdörrar

Personuppgifter på vift – Vad är ditt ansvar?

Då och då hän­der det att ett före­tag för­lo­rar kon­trol­len över sina kun­ders per­son­upp­gif­ter. Det är natur­ligt­vis inte bra och får kon­se­kven­ser. I den­na arti­kel för­kla­rar advo­kat Erik Ull­berg och biträ­dan­de jurist Richard Fürst på Wistrands Advo­kat­by­rå vad en per­son­upp­gifts­in­ci­dent är och vad du mås­te göra när en sådan har inträf­fat. Läs och lär!

Läs artikel »
Röstsök

Så SEO-optimerar du webbplatsen för röstsök

2020 kom­mer 50% av alla sök­ning­ar ske med rös­ten visar stu­die och Goog­les ”voice search”-tjänst väx­er så det kna­kar. Det­ta gör att du bör SEO-opti­me­ra din webb­plats för röst­sök­ning­ar redan nu. I dagens gäst­krö­ni­ka för­kla­rar Alex­an­dra Jung hur du gör!

Läs artikel »
Bebisarisimring 130121019

Inbound marketing sneglar mot content marketing

I den­na gäst­krö­ni­ka reflek­te­rar Niloo Lopez över vart inbound mar­ke­ting är på väg efter att ha besökt mega­kon­fe­ren­sen Inbound 2019. 

Läs artikel »
Niloolopez

Överraskande slutsats från INBOUND 2019

Knt­nt Radio är till­ba­ka! I avsnitt 209 dis­ku­te­rar Pia Teg­borg, Tho­mas Bar­re­gren och Niloo Loo­pez uti­från Niloos ”take aways” från 2019 års upp­la­ga av mega­kon­fe­ren­sen INBOUND. Sam­ta­let lan­dar i en ovän­tad kon­klu­sion. Pia och Tho­mas ger ock­så en för­kla­ring till den lång­va­ri­ga tyst­na­den. Efter 208 avsnitt under näs­tan lika många vec­kor blev det helt plöts­ligt tyst. Vad hände?

Läs artikel »