Detta är en berättelse om en ovanligt händelserik resa som utspelar sig en långfredag för mycket länge sen. Författad av ordets mästare Lars Falk. Varsågod!
Hon stod som övergiven i grådasket under skenet från gatlyktan lite utanför samhället. Diset slukade det späda skenet. Jag saktade ner men bara så pass att hon inte skulle se att jag var ofint nyfiken. Först när jag passerade såg jag vem hon var. Samhället i övrigt låg tyst och öde. Det kändes som om vi var de enda som var ute.
Jag var arton år och hade nyss fått körkort. Hade kört upp på själva födelsedagen och kunnat hämta kortet på Posten någon vecka senare. Så kunde det gå till om farsan och bilskolechefen var kompisar på den tiden när körkortsärenden fortfarande lät sig påskyndas och om rätt person ringde. Posten var dessutom fortfarande Posten.
Det var långfredag, dagen då allt var dött, så dött som kyrkan anbefallt eftersom vi alla skulle lida för Hans skull. Påsken bar sedan några år tillbaks med sig samma rutin. Jag åkte upp, eller om man så vill kom hem, själv visste jag ännu inte, för att besöka min pappa, han som blev kvar när hans fru tog sin trettonårige son i ena handen, resväskan i den andra och begav sig mot busstationen på torget.
Min pappas relativt nya Fiat 1800 luktade plast, bakelit och framtid, hade rattväxel och allt en bilburen yngling kunde önska sig inklusive skivspelare. Den var en dröm, en flyktbil och en koja att gömma sig i, en rymningsväg ut ur ett liv som redan var komplicerat. Bakom ratten fanns möjligheten att styra vart som helst långt ut i vida världen. Hela vägen upp, alla timmarna på Nordpilen till Boden, hade jag gått återkallat den stund då jag skulle få glida ner på plyschen, smeka rattväxelknoppen och knäppa på radion.
Min pappa hade mött vid tåget. Hans glädje var alltid lika rörande. Två tre gånger per år upprepades händelsen. Sommarlov, jullov och påsklov var det sagt och så blev det för det mesta. Och aldrig mot min vilja. Jag hade aldrig lämnat helt. Att visa känslor låg inte för min pappa. Det gjorde det rent allmänt inte i ett kustsamhälle i Norrbotten på den tiden, vilket inte betydde att de inte fanns. De baka hukade under tyngden från skogen, havet, tystnaden och mörkret. I min pappas fall dessutom mest nattetid då han satt ensam med sin grogg och lät förfördelningen ta för sig.
Långfredagen var än värre. Då skulle allt vara stängt, även de mer livliga samtalen, barnens glittrande ögon och de tysta husens avvisande fönster. Inte ens kiosken höll öppet.
Jag gled förbi taxistationens låga enplansbyggnad. Där talades normalt livets mening och alla sanna ord. Där haglade practical jokes och där fanns tröst om så mitt i natten. På planen utanför stod Persson Buick och Svanlunds Oldsmobile, båda blänkande svarta limousiner av senaste modell som vore de ämnade för presidenter och de rockstjärnor som ännu inte fanns. Men inte en människa syntes. Det kändes som om domedagen redan anlänt. Jag rundade busstorget men även storskrävlarna från byarna, de vingliga klockskojarna i sina kepsar med öronlapp, var som bortsopade av den våta vinden. Även Karamell-Stråhle hade tagit helgen på allvar. När jag senare passerade hans lilla träkåk stod cykelkärran på sin plats. Tom på alla godiskartonger som annars utgjorde hans ambulerande kiosk.
En ensam övergiven buss såg ut som om den tänkt stå där hela dagen. Jag styrde ner mot kyrkan eftersom det där var lämpligt att svänga tillbaks utan att behöva backa. En ensam man stapplade framåtlutad bakom sin stretande hund. Kopplet var tre meter långt, armen sträckt och handleden svajande. Jag kände igen ekipaget. Hunden var en riesenschnauzer inköpt som vakt i ägarens, min pappas, affär. Jag svängde in på en sidogata för att slippa stanna och prata. Mannen var min pappas halvbror och hunden det syskon jag aldrig fick. Vi hade redan hälsat som vi brukade, på golvet omslingrade som brottare.
Aprilvädret hade lagt sin våta filt över de gamla träkåkarna längs Köpmangatan. Det var isande kallt utan att vara minusgrader. Draget från älven var blött som en regnig höstdag. Snön hade lämnat gator och torg men inte strandängarna. Isen låg fortfarande kvar på älven och skulle nog göra så ytterligare ett par veckor. Alla i samhället gissade vilt när så skulle ske. Det tillhörde det årliga nöjet att gissa exakt vilken sekund som den utplacerade kasen på älven skulle passera under bron. De som gissat bäst belönades med allehanda begivenheter ur Hasses Kiosk & Pappershandel. Men givetvis var äran den stora vinsten. Vinnaren till och med angavs i ortspressen.
Jag drog mig i sakta mak norröver. Bara fem mil till Haparanda. Kanske åka dit men för att göra vad, tänkte jag. Möta finska grabbar på jakt efter svenska tjejer lockade inte. Ett helgnöje som evigt upprepade sina fruktlösa mönster vid gränsen. I horder drog de över bron och sedan runt i staden. Som bilburen svensk med skivspelare borde man då inte stå i vägen.
Påbylsad med mössan neddragen stod hon med en liten väska intill. När hon såg att jag gjorde en ansats att sakta in svarade hon med en lam gest med tummen, som ville hon ha lift och ändå kanske inte. Hon hade inte känt igen mig. Jag backade och hon böjde sig fram. – Nämen, är det du?
Hon skulle hem till Båtskärsnäs, en by någon mil utanför samhället. Jobbade i Luleå berättade hon, men hade ledigt några dagar, hade liftat men blivit avsläppt här i Kalix. Vi hade inte setts på fyra år, senast i sjunde klass i nioåriga Enhetsskolan. Mitt i terminen hade jag flyttat. I köksfönstret hade min pappa stått. Jag kunde se hur gardinen rörde sig.
– Gud var bra, skjutsar du mig? Om jag gjorde. Hon hade varit flickan på gaffeln, som en filmtitel på den tiden så träffande löd. På fiket där vi alla satt, med våra trimmade mopeder utanför, var hon alla yngre tonårskillars dröm. Den som en gång fått skjutsa henne låg länge i topp. En kaxig böna sa fikets bilburna hjältar när hon svepte förbi deras kladdiga händer. Men för oss yngre var hon fräckare, modigare och mognare än ringen av fnittrande hovdamer som omgav henne. Vi var alla kära i henne utan att någonsin tillstå det. Tjejer vi drömde om var inte de söta utan de utmanande. En gång hade jag fått knyta hennes skridskor. Hon tränade på bandyplanen, ofta ensam med en handvevad grammofon på sparken. Jag hade råkat vara där eller råkat och råkat. När även andra upptäckt möjligheten att få vara ensam med henne hade hon sagt ifrån. Jag tänkte att nu ska hon få veta.
Byn Båtskärsnäs var vid den tiden kommunismens västliga fäste på jorden. Rödare än Röda Torget, sa man. I husen sades det att man hade fanor stående mot väggarna istället för konst. Just hennes pappa var känd som den man inte borde stöta sig med. På första maj bar han största fanan på rak arm, stor och stark som han var. Jag minns att jag långt senare tänkte på honom när brottaren Karelin bollade med sina hundratjugo kilo tunga motståndare.
– Aldrig att jag går in, tänkte jag. Han hatar såna som mig, borgarbrackor som tar studenten, flyttar söderöver och kommer hem till farsor som har fin bil men inte vett att hålla slyngeln borta från ratten. Jag sköt in en EP i springan. Kanske var det Pat Boones Love letters in the sand. Jag minns inte. Nåt stämningsfullt var säkert tanken. Hon pratade på, berättade om storstaden Luleå, utelivet, det hyrda rummet i en villa i utkanten. Om pengarna hon sparade. Hon skulle till Stockholm, så var det bara, kommunistdotter eller inte.
Jag hade inte bråttom, hade snarare önskat att hon bodde betydligt längre bort. När vi närmade oss sa hon:
– Du, jag har en idé, morsan och farsan är ute i sommarstugan på Näset, vi åker dit.
– Dit! På isen?
– Farsan kör där jämt med sin skruttiga lastbil, det har liksom blivit en väg, bara att följa.
Det hade börjat skymma. Jag tänkte så det knakade medan vi närmade oss byn. Åka bil på isen när vårsolen börjat verka, var det tillrådligt? När vi skymtade viken såg jag ut över öppningen bort mot horisonten. Där låg Finland. Jag insåg att hon prövade mig. Skulle jag våga? Var jag som alla andra smågrabbar hon hängt med eller hade mina år söderöver gjort mig till man? Lamt försökte jag höra mig för om hon nyligen åkt där, när farsan senast åkt över. För två veckor sen hade hon varit hemma, fick jag veta.
– Och då sa gubbarna att isen fortfarande höll för ett flygplan att landa på. Vore kul att komma och överraska, morsan får göra choklad och mackor. Trist att stanna hemma i byn, kåken står tom. Brorsan ligger i lumpen på I19. Vill du kan du stanna över i stugan. Det finns gott om plats.
Det svindlade till. Okej, bära eller brista. Men inte förrän jag ser hur där ser ut vid stramden tar jag beslutet, tänkte jag nästan i hopp om att företaget skulle visa sig omöjligt. Skymningen hade nu börjat övergå i mörker. En ensam gatlykta visade var man kunde svänga av och ner mot stranden. Billyktorna svepte runt i kurvan. Det blänkte till av all gul sörja som låg uppfläkt bland bråten. Tydligen drog man upp sina båtar där. Djupa bilspår försvann nedför den låga slänten. Jag kröp fram. Hjärtat bankade.
– Du kan ju pröva lite, sa hon. Och vända om det känns för farligt, om det börjar knaka eller nåt. Jag kände att hon såg på mig och att hon log. – Så fort vi kommit ut en bit, kommer vi att se ljuset från stugfönstret, då är det bara att styra rätt på. Det blir som en fyr. Bara bra om det är mörkt men klart, en gång var det så disigt att farsan faktiskt körde vilse trots att han åkt här sedan han var barn. Hon retades och jag svalde.
Sakta rullade jag nedför slänten, insåg vid strandkanten att jag behövde ge rejäl extra gas för att komma över den gula sörjan och in på isen som efter ett par meter såg torr ut. En hinna av frost glimmade till. Bilen skumpade till när vi tog oss upp, det frasade om däcken som om vi körde på knäckebröd. Jag saktade in, stannade och tittade på henne.
– Är du bergis på att det håller?
– Ja för sjutton, tror du att jag själv skulle sitta här om jag inte trodde det. Kör bara på, det kommer att gå bra, snart sitter vi inne i stugvärmen och dricker varm choklad.
Pat Boone hade tystnat som om även han höll andan. Hela viken låg öde, allt som levde var mycket riktigt ett fladdrande ljussken i ett fönster kanske tre hundra meter bort. Ingen el, minns jag att jag tänkte. Fotogenlampa förstås, med strumpa.
– Vad säger din farsa då, försökte jag?
– Vad ska han säga, sa hon. Du är inte den förste jag tagit med mig hem, han finner sig, har säkert fått sina supar och vill snart bara gå och lägga sig. Kommer inte att säga ett ord, inte välkommen heller bara så du vet, sån är han men det är inget ont i honom, han vet bara inte hur man för sig.
På ettans växel rullade vi, som på glas, i riktning mot ljuset. Efter någon minut släppte anspänningen en aning. Jag ökade farten, la in tvåan men körde fortfarande inte i mer än snabb promenadtakt. Plötsligt rämnade jorden! Som om bilen försvann! Jag flög upp ur sätet och mot ratten. Fick ut armen som hon slog i men hon hade själv hunnit ta emot sig. Säkerhetsbälten var ännu inte uppfunna. Jag såg ett slukhål öppna sig, skräcken grep om strupen. Från sätet bredvid hörde jag:
– Jävla skit, nu får vi gå.
– Gå, tänkte jag!
Bilen låg framstupa med höger framhjul djupt nere i en sörja av vatten och is. Kanske var den på väg ner i djupet? Jag satt som förstenad. Lyssnade på vad som skulle komma. Kanske hängde vi på kanten till avgrunden? En häftig rörelse och vi skulle börja glida. Den måste upp, tänkte jag. Nog ville min pappa mig väl, allt han ägde var bara att låna, men att sänka hans nya fina bil i havets djup var kanske inte vad han tålde. Jag fick upp dörren och krängde mig försiktigt ut.
– Kom här du också, sa jag och tittade mot hennes fötter för att se om vatten rann in. Jag fick tag under hennes armar och drog ut henne. Vi stirrade på katastrofen. Jag tog tag i dörrstolpen och ruskade försiktigt. Bilen gungade lätt men kändes ändå som om den stod på någorlunda fast is.
– Kom, ropade hon bakåt. Hon var redan på väg bort. – Farsan kommer och hjälper dig sen, han är stark som en oxe. Jag insåg att något annat val knappast fanns. Vi knegade på, hon före, jag efter. Det knastrade om skorna. Mitt hjärta hade börjat gå på mer normala varv.
Ingen blev särskilt förvånad när vi kom. Ingen tyckte att det var särskilt märkvärdigt att bilen kört fast. Men morsan tittade efter en stund upp, hon måste bara slutföra ett moment i strumpstoppningen, och frågade vem hon hade äran att träffa.
– Jaha, guldsmedens pojk, har inte du flyttat härifrån med din mamma? Jag redogjorde för läget men kastade ständiga blickar ut genom fönstret. Det var nu så mörkt som bara en långfredagsnatt i april kan bli. Bilen var uppslukad, men av mörkret eller av havet? Jag kämpade med paniken, ville bara därifrån trots att jag någon timme tidigare skulle ha givit vad som helst för att få vara där jag nu befann mig för att sedan se morsan och farsan gå och lägga sig och vi bli ensamma vid brasan.
Farsan drack på bit från fatet, slurpade och tittade utan att se in i den blommiga tapeten. Han satt i bara kalsongerna. Plötsligt reste han sig, körde fötterna i ett par enorma stövlar intill ytterdörren, slängde på sig en stor skinnpaj och sa:
– Ska vi ta och gå då. Det var ingen fråga. Jag fick fart, tackade för chokladen och såg på flickan som log och sa: – Skynda dig tillbaks, vi har mycket att prata om.
Ut över havet tornade mörkret upp sig. Gubben, som kanske ännu inte var fyrtio år, hukade sig in under verandan, kom upp med tre långa plankor, la ifrån sig dem och gick med stolpiga steg mot ett uthus längre bort, sköt ifrån klinkan så det knirkade, var borta ett tag och kom ut med ett fång kedjor.
– Här, sa han och lämpade över kedjorna till mig. Så slängde han plankorna över axeln och började gå. Jag efter. Hjärtat slog vilt under jackan medan jag stirrade i riktning mot bilen, där den borde stå, där den snart skulle visa sig. Där jag så innerligt väl ville att den skulle stå kvar.
Tack gode gud. Gubben som inte sagt ett ord på hela tiden, meddelade plötsligt: – Får jag kättingen. Så slängde han kedjorna eller snarare lindade dem så gott det gick runt båda bakhjulen. Plankorna hade ännu ingen uppgift. Och skulle, visade det sig senare, inte få. Min lättnad visste ingen gräns. Allt jag nu ville var bort, upp ur hålet och bort. Hem till värmen, ljuset, Pat Boone och civilisationen
– Sätt dig i och backa, ge full gas.
När jag drog igen dörren minns jag att jag tänkte: Jag sticker! Måtte den bara gå igång. Jag stack nyckeln i tändningslåset, pumpade lite med gasen och vred om. Motorn startade direkt. Jag såg på den stora mannen som stod på min sida men ett par meter bort. Han viftade med handen i häftig bakåtriktning med kraftig sväng på slutet. Jag förstod att det betydde backa och det fort som fan, sväng sedan samtidigt åt höger.
Jag la i backen, släppte upp kopplingen, kände dragläget och tryckte till. Bilen hoppade upp ur hålet. Den backade inte utan kastade sig bakåt. Jag svängde ratten åt höger. Fortsatte några meter, kanske fem möjligen tio. Stannade, såg mig om, inte ett liv, dödstyst, kolmörkt.
– Vart fan tog han vägen? Jag öppnade dörren, tittade åt det håll där han borde stå eller ännu hellre komma mot mig. Men ingen kom, ingen sågs. – Hallå, sa jag. Sedan högre: – Hallå, säg nåt då!
Så insåg jag att jag inte ville att han skulle svara. Att jag var fri. Att allt var över. Och säga vad? Vad fanns att säga? Vad skulle jag säga? Tack förstås, men mer? Att jag gillade hans dotter. Kanske tänkte han likadant. Vad finns att säga och något tack behövdes inte. Kanske hade han redan gått?
Det bestämde jag mig för. Han hade helt enkelt gått, varför skulle han stå där och frysa i bara långkalsongerna, visserligen flossade men ändå, och undertröja under pajen. Ville jag något kom jag väl efter. Jag hade kunnat köra fram och tillbaks lite, fått ljuset att söka. Men hålet skrämde. Hela området var som minerat. Allt jag ville var bara bort därifrån. Jag skulle aldrig se honom igen. Inte hans dotter heller, insåg jag. Och det där med isprinsessa var ju bara larv.
Sakta körde jag i den riktning jag förstod att stranden låg, såg snart siluetten av ett skjul, svängde lite av och an så att strålkastarna skulle visa vad jag borde sikta på, såg en brygga, inte den vi varit vid, en annan, men med ett par ekor uppe på stranden, förstod att där var långgrunt med en sluttande strand bakom ett band av gul sörja. Jag siktade, tog stats, slasket sprutade om fronten. Så var jag uppe. Hemma sa jag aldrig något, bara att jag kört runt lite. – Du vet ju hur dött det är en långfredag.
Dela artikeln om du gillade den!
Förslag på mer läsning
Miljö- och hållbarhetpåståenden i din marknadsföring
Medvetna konsumenter lockar till miljö- och hållbarhetspåståenden i företagens marknadsföring. Men kraven på vad som får sägas inom detta område är extra hårda. Ta reda på vad som gäller. Läs denna artikel i Kntnt Magasin skriven av advokat Erik Ullberg och biträdande jurist Richard Fürst på Wistrand advokatbyrå.
Läs artikel »Content marketing v/s redaktionell kommunikation – sex krav du skall ställa på din contentbyrå
Står du i begrepp att ta hjälp av en byrå i din content marketing? Då har du säkert upptäckt att var och varannan byrå i kommunikationsbranschen numera påstår sig vara experter på ämnet. Begreppet används flitigt av många, vilket gör det svårare för dig som köpare att veta vem eller vilka du ska vända dig till. I denna artikel hjälper Lars Wirtén dig på traven!
Läs artikel »Så skyddar du företagets hemligheter och viktiga kundrelationer
Den höga rörligheten på arbetsmarknaden leder till att många byter jobb. För att hindra att företagshemligheter och viktiga kundrelationer följer med till konkurrenten behöver arbetsgivaren känna till juridiken. Om detta handlar dagens artikel författad av advokat Gustav Sandberg och biträdande jurist Viktoria Hybbinette på Wistrand Advokatbyrå.
Läs artikel »Så får du kontroll på arbetsflödet i din content marketing – del 2
Spar på tid och krafter – effektivisera arbetsflödet i din content marketing! Lars Wirtén och Jörgen Olsson – två erfarna journalister, redaktörer och seniora skribenter, delar med sig av sina bästa tips i två artiklar i Kntnt Magasin. Detta är en andra. Trevlig läsning!
Läs artikel »Så får du koll på arbetsflödet i din content marketing – del 1
Effektivisera arbetsflödet i din content marketing. Det finns flera anledningar. Inte minst spar du tid. Lars Wirtén och Jörgen Olsson – två erfarna journalister, redaktörer och seniora skribenter, delar med sig av sina bästa tips i två artiklar. Den första hittar du här!
Läs artikel »Personuppgifter på vift – Vad är ditt ansvar?
Då och då händer det att ett företag förlorar kontrollen över sina kunders personuppgifter. Det är naturligtvis inte bra och får konsekvenser. I denna artikel förklarar advokat Erik Ullberg och biträdande jurist Richard Fürst på Wistrands Advokatbyrå vad en personuppgiftsincident är och vad du måste göra när en sådan har inträffat. Läs och lär!
Läs artikel »Så SEO-optimerar du webbplatsen för röstsök
2020 kommer 50% av alla sökningar ske med rösten visar studie och Googles ”voice search”-tjänst växer så det knakar. Detta gör att du bör SEO-optimera din webbplats för röstsökningar redan nu. I dagens gästkrönika förklarar Alexandra Jung hur du gör!
Läs artikel »Inbound marketing sneglar mot content marketing
I denna gästkrönika reflekterar Niloo Lopez över vart inbound marketing är på väg efter att ha besökt megakonferensen Inbound 2019.
Läs artikel »Överraskande slutsats från INBOUND 2019
Kntnt Radio är tillbaka! I avsnitt 209 diskuterar Pia Tegborg, Thomas Barregren och Niloo Loopez utifrån Niloos ”take aways” från 2019 års upplaga av megakonferensen INBOUND. Samtalet landar i en oväntad konklusion. Pia och Thomas ger också en förklaring till den långvariga tystnaden. Efter 208 avsnitt under nästan lika många veckor blev det helt plötsligt tyst. Vad hände?
Läs artikel »Facebooks ”gilla”-knapp granskad av EU-domstolen
Tänk till innan du installerar Facebooks ”gilla”-knapp och andra plugins på din webbplats. Ansvaret vid behandling av personuppgifterna kan nämligen bli din huvudvärk. Detta slår ett förhandsavgörande i EU-domstolen fast. Läs mer i dagens artikel skriven av advokat Erik Ullberg och biträdande jurist Gunilla Karlsson på Wistrand Advokatbyrå.
Läs artikel »