Isprinsessan

Hon stod som över­gi­ven i grå­das­ket under ske­net från gat­lyk­tan lite utan­för sam­häl­let. Diset slu­ka­de det spä­da ske­net. Jag sak­ta­de ner men bara så pass att hon inte skul­le se att jag var ofint nyfi­ken. Först när jag pas­se­ra­de såg jag vem hon var. Sam­häl­let i övrigt låg tyst och öde. Det kän­des som om vi var de enda som var ute.

Jag var arton år och hade nyss fått kör­kort. Hade kört upp på själ­va födel­se­da­gen och kun­nat häm­ta kor­tet på Pos­ten någon vec­ka sena­re. Så kun­de det gå till om farsan och bilsko­le­che­fen var kom­pi­sar på den tiden när kör­kort­sä­ren­den fort­fa­ran­de lät sig påskyn­das och om rätt per­son ring­de. Pos­ten var dess­utom fort­fa­ran­de Posten.

Det var lång­fre­dag, dagen då allt var dött, så dött som kyr­kan anbe­fallt eftersom vi alla skul­le lida för Hans skull. Påsken bar sedan någ­ra år till­baks med sig sam­ma rutin. Jag åkte upp, eller om man så vill kom hem, själv viss­te jag ännu inte, för att besö­ka min pap­pa, han som blev kvar när hans fru tog sin tret­ton­å­ri­ge son i ena han­den, res­väs­kan i den and­ra och begav sig mot bussta­tio­nen på torget.

Min pap­pas rela­tivt nya Fiat 1800 luk­ta­de plast, bake­lit och fram­tid, hade ratt­väx­el och allt en bil­bu­ren yng­ling kun­de öns­ka sig inklu­si­ve skiv­spe­la­re. Den var en dröm, en flykt­bil och en koja att göm­ma sig i, en rym­nings­väg ut ur ett liv som redan var kom­pli­ce­rat. Bakom rat­ten fanns möj­lig­he­ten att sty­ra vart som helst långt ut i vida värl­den. Hela vägen upp, alla tim­mar­na på Nord­pi­len till Boden, hade jag gått åter­kal­lat den stund då jag skul­le få gli­da ner på ply­schen, sme­ka ratt­väx­el­knop­pen och knäp­pa på radion.

Min pap­pa hade mött vid tåget. Hans gläd­je var all­tid lika röran­de. Två tre gång­er per år upp­re­pa­des hän­del­sen. Som­mar­lov, jul­lov och påsklov var det sagt och så blev det för det mesta. Och ald­rig mot min vil­ja. Jag hade ald­rig läm­nat helt. Att visa käns­lor låg inte för min pap­pa. Det gjor­de det rent all­mänt inte i ett kust­sam­häl­le i Norr­bot­ten på den tiden, vil­ket inte betyd­de att de inte fanns. De baka huka­de under tyng­den från sko­gen, havet, tyst­na­den och mörk­ret. I min pap­pas fall dess­utom mest nat­te­tid då han satt ensam med sin grogg och lät för­för­del­ning­en ta för sig.

Lång­fre­da­gen var än vär­re. Då skul­le allt vara stängt, även de mer liv­li­ga sam­ta­len, bar­nens glitt­ran­de ögon och de tys­ta husens avvi­san­de föns­ter. Inte ens kios­ken höll öppet.

Jag gled för­bi tax­ista­tio­nens låga enplans­bygg­nad. Där tala­des nor­malt livets mening och alla san­na ord. Där hag­la­de practi­cal jokes och där fanns tröst om så mitt i nat­ten. På pla­nen utan­för stod Pers­son Buick och Svanlunds Oldsmo­bi­le, båda blän­kan­de svar­ta limousi­ner av senas­te modell som vore de ämna­de för pre­si­den­ter och de rock­stjär­nor som ännu inte fanns. Men inte en män­ni­ska syn­tes. Det kän­des som om dome­da­gen redan anlänt. Jag run­da­de busstor­get men även stor­skräv­lar­na från byar­na, de ving­li­ga klock­sko­jar­na i sina kep­sar med öron­lapp, var som bortso­pa­de av den våta vin­den. Även Kara­mell-Stråhle hade tagit hel­gen på all­var. När jag sena­re pas­se­ra­de hans lil­la trä­kåk stod cykel­kär­ran på sin plats. Tom på alla godis­kar­tong­er som annars utgjor­de hans ambu­le­ran­de kiosk.

En ensam över­gi­ven buss såg ut som om den tänkt stå där hela dagen. Jag styr­de ner mot kyr­kan eftersom det där var lämp­ligt att svänga till­baks utan att behö­va bac­ka. En ensam man stapp­la­de fram­åt­lu­tad bakom sin stre­tan­de hund. Kopp­let var tre meter långt, armen sträckt och hand­le­den sva­jan­de. Jag kän­de igen eki­pa­get. Hun­den var en rie­senschnau­zer inköpt som vakt i äga­rens, min pap­pas, affär. Jag sväng­de in på en sido­ga­ta för att slip­pa stan­na och pra­ta. Man­nen var min pap­pas halv­bror och hun­den det sys­kon jag ald­rig fick. Vi hade redan häl­sat som vi bru­ka­de, på gol­vet omsling­ra­de som brottare.

April­väd­ret hade lagt sin våta filt över de gam­la trä­kå­kar­na längs Köp­manga­tan. Det var isan­de kallt utan att vara minus­gra­der. Dra­get från älven var blött som en reg­nig höst­dag. Snön hade läm­nat gator och torg men inte strandäng­ar­na. Isen låg fort­fa­ran­de kvar på älven och skul­le nog göra så ytter­li­ga­re ett par vec­kor. Alla i sam­häl­let gis­sa­de vilt när så skul­le ske. Det till­hör­de det årli­ga nöjet att gis­sa exakt vil­ken sekund som den utpla­ce­ra­de kasen på älven skul­le pas­se­ra under bron. De som gis­sat bäst belö­na­des med alle­han­da begi­ven­he­ter ur Has­ses Kiosk & Pap­pers­han­del. Men givet­vis var äran den sto­ra vins­ten. Vin­na­ren till och med angavs i ortspressen.

Jag drog mig i sak­ta mak nor­rö­ver. Bara fem mil till Hapa­ran­da. Kanske åka dit men för att göra vad, tänk­te jag. Möta fins­ka grab­bar på jakt efter svens­ka tje­jer loc­ka­de inte. Ett helg­nö­je som evigt upp­re­pa­de sina frukt­lö­sa möns­ter vid grän­sen. I hor­der drog de över bron och sedan runt i sta­den. Som bil­bu­ren svensk med skiv­spe­la­re bor­de man då inte stå i vägen.

Påbyl­sad med mös­san ned­dra­gen stod hon med en liten väs­ka intill. När hon såg att jag gjor­de en ansats att sak­ta in sva­ra­de hon med en lam gest med tum­men, som vil­le hon ha lift och ändå kanske inte. Hon hade inte känt igen mig. Jag bac­ka­de och hon böj­de sig fram. – Nämen, är det du?

Hon skul­le hem till Båtskärs­näs, en by någon mil utan­för sam­häl­let. Job­ba­de i Luleå berät­ta­de hon, men hade ledigt någ­ra dagar, hade lif­tat men bli­vit avsläppt här i Kalix. Vi hade inte setts på fyra år, senast i sjun­de klass i nio­å­ri­ga Enhets­sko­lan. Mitt i ter­mi­nen hade jag flyt­tat. I köks­fönst­ret hade min pap­pa stått. Jag kun­de se hur gar­di­nen rör­de sig.

– Gud var bra, skjut­sar du mig? Om jag gjor­de. Hon hade varit flic­kan på gaf­feln, som en film­ti­tel på den tiden så träf­fan­de löd. På fiket där vi alla satt, med våra trim­ma­de mope­der utan­för, var hon alla yng­re ton­år­skil­lars dröm. Den som en gång fått skjut­sa hen­ne låg länge i topp. En kax­ig böna sa fikets bil­bur­na hjäl­tar när hon svep­te för­bi deras klad­di­ga hän­der. Men för oss yng­re var hon fräc­ka­re, modi­ga­re och mog­na­re än ring­en av fnitt­ran­de hov­da­mer som omgav hen­ne. Vi var alla kära i hen­ne utan att någon­sin till­stå det. Tje­jer vi dröm­de om var inte de söta utan de utma­nan­de. En gång hade jag fått kny­ta hen­nes skrid­skor. Hon trä­na­de på ban­dypla­nen, ofta ensam med en hand­ve­vad gram­mo­fon på spar­ken. Jag hade råkat vara där eller råkat och råkat. När även and­ra upp­täckt möj­lig­he­ten att få vara ensam med hen­ne hade hon sagt ifrån. Jag tänk­te att nu ska hon få veta.

Byn Båtskärs­näs var vid den tiden kom­mu­nis­mens väst­li­ga fäs­te på jor­den. Röda­re än Röda Tor­get, sa man. I husen sades det att man hade fanor stå­en­de mot väg­gar­na istäl­let för konst. Just hen­nes pap­pa var känd som den man inte bor­de stö­ta sig med. På förs­ta maj bar han störs­ta fanan på rak arm, stor och stark som han var. Jag minns att jag långt sena­re tänk­te på honom när brot­ta­ren Kare­lin bol­la­de med sina hund­ratju­go kilo tunga motståndare.

– Ald­rig att jag går in, tänk­te jag. Han hatar såna som mig, borgar­brac­kor som tar stu­den­ten, flyt­tar söderö­ver och kom­mer hem till far­sor som har fin bil men inte vett att hål­la slyng­eln bor­ta från rat­ten. Jag sköt in en EP i spring­an. Kanske var det Pat Boo­nes Love let­ters in the sand. Jag minns inte. Nåt stäm­nings­fullt var säkert tan­ken. Hon pra­ta­de på, berät­ta­de om stor­sta­den Luleå, ute­li­vet, det hyr­da rum­met i en vil­la i utkan­ten. Om peng­ar­na hon spa­ra­de. Hon skul­le till Stock­holm, så var det bara, kom­mu­nist­dot­ter eller inte.

Jag hade inte bråt­tom, hade sna­ra­re öns­kat att hon bod­de betyd­ligt läng­re bort. När vi när­ma­de oss sa hon:

– Du, jag har en idé, mor­san och farsan är ute i som­mar­stu­gan på Näset, vi åker dit.

– Dit! På isen?

– Farsan kör där jämt med sin skrut­ti­ga last­bil, det har lik­som bli­vit en väg, bara att följa.

Det hade bör­jat skym­ma. Jag tänk­te så det kna­ka­de medan vi när­ma­de oss byn. Åka bil på isen när vår­so­len bör­jat ver­ka, var det till­råd­ligt? När vi skym­ta­de viken såg jag ut över öpp­ning­en bort mot hori­son­ten. Där låg Fin­land. Jag insåg att hon prö­va­de mig. Skul­le jag våga? Var jag som alla and­ra små­grab­bar hon hängt med eller hade mina år söderö­ver gjort mig till man? Lamt för­sök­te jag höra mig för om hon nyli­gen åkt där, när farsan senast åkt över. För två vec­kor sen hade hon varit hem­ma, fick jag veta.

– Och då sa gub­bar­na att isen fort­fa­ran­de höll för ett flyg­plan att lan­da på. Vore kul att kom­ma och över­ras­ka, mor­san får göra cho­klad och mac­kor. Trist att stan­na hem­ma i byn, kåken står tom. Bror­san lig­ger i lum­pen på I19. Vill du kan du stan­na över i stu­gan. Det finns gott om plats.

Det svind­la­de till. Okej, bära eller bris­ta. Men inte för­rän jag ser hur där ser ut vid stram­den tar jag beslu­tet, tänk­te jag näs­tan i hopp om att före­ta­get skul­le visa sig omöj­ligt. Skym­ning­en hade nu bör­jat över­gå i mör­ker. En ensam gat­lyk­ta visa­de var man kun­de svänga av och ner mot stran­den. Bil­lyk­tor­na svep­te runt i kur­van. Det blänk­te till av all gul sör­ja som låg upp­fläkt bland brå­ten. Tyd­li­gen drog man upp sina båtar där. Dju­pa bil­spår för­svann ned­för den låga slän­ten. Jag kröp fram. Hjär­tat bankade.

– Du kan ju prö­va lite, sa hon. Och vän­da om det känns för far­ligt, om det bör­jar kna­ka eller nåt. Jag kän­de att hon såg på mig och att hon log. – Så fort vi kom­mit ut en bit, kom­mer vi att se lju­set från stug­fönst­ret, då är det bara att sty­ra rätt på. Det blir som en fyr. Bara bra om det är mörkt men klart, en gång var det så disigt att farsan fak­tiskt kör­de vil­se trots att han åkt här sedan han var barn. Hon reta­des och jag svalde.

Sak­ta rul­la­de jag ned­för slän­ten, insåg vid strand­kan­ten att jag behöv­de ge rejäl extra gas för att kom­ma över den gula sör­jan och in på isen som efter ett par meter såg torr ut. En hin­na av frost glim­ma­de till. Bilen skum­pa­de till när vi tog oss upp, det fra­sa­de om däc­ken som om vi kör­de på knäc­ke­bröd. Jag sak­ta­de in, stan­na­de och tit­ta­de på henne.

– Är du ber­gis på att det håller?

– Ja för sjut­ton, tror du att jag själv skul­le sit­ta här om jag inte trod­de det. Kör bara på, det kom­mer att gå bra, snart sit­ter vi inne i stug­vär­men och dric­ker varm choklad.

Pat Boo­ne hade tyst­nat som om även han höll andan. Hela viken låg öde, allt som lev­de var myc­ket rik­tigt ett fladd­ran­de ljus­sken i ett föns­ter kanske tre hund­ra meter bort. Ing­en el, minns jag att jag tänk­te. Foto­gen­lam­pa för­stås, med strumpa.

– Vad säger din far­sa då, för­sök­te jag?

– Vad ska han säga, sa hon. Du är inte den förs­te jag tagit med mig hem, han fin­ner sig, har säkert fått sina supar och vill snart bara gå och läg­ga sig. Kom­mer inte att säga ett ord, inte väl­kom­men hel­ler bara så du vet, sån är han men det är ing­et ont i honom, han vet bara inte hur man för sig.

På ettans väx­el rul­la­de vi, som på glas, i rikt­ning mot lju­set. Efter någon minut släpp­te anspän­ning­en en aning. Jag öka­de far­ten, la in två­an men kör­de fort­fa­ran­de inte i mer än snabb pro­me­nad­takt. Plöts­ligt räm­na­de jor­den! Som om bilen för­svann! Jag flög upp ur sätet och mot rat­ten. Fick ut armen som hon slog i men hon hade själv hun­nit ta emot sig. Säker­hets­bäl­ten var ännu inte upp­fun­na. Jag såg ett sluk­hål öpp­na sig, skräc­ken grep om stru­pen. Från sätet bred­vid hör­de jag:

– Jäv­la skit, nu får vi gå.

– Gå, tänk­te jag!

Bilen låg fram­stu­pa med höger fram­hjul djupt nere i en sör­ja av vat­ten och is. Kanske var den på väg ner i dju­pet? Jag satt som förste­nad. Lyss­na­de på vad som skul­le kom­ma. Kanske häng­de vi på kan­ten till avgrun­den? En häf­tig rörel­se och vi skul­le bör­ja gli­da. Den mås­te upp, tänk­te jag. Nog vil­le min pap­pa mig väl, allt han ägde var bara att låna, men att sän­ka hans nya fina bil i havets djup var kanske inte vad han tål­de. Jag fick upp dör­ren och kräng­de mig för­sik­tigt ut.

– Kom här du ock­så, sa jag och tit­ta­de mot hen­nes föt­ter för att se om vat­ten rann in. Jag fick tag under hen­nes armar och drog ut hen­ne. Vi stir­ra­de på kata­stro­fen. Jag tog tag i dörr­stol­pen och rus­ka­de för­sik­tigt. Bilen gung­a­de lätt men kän­des ändå som om den stod på någorlun­da fast is.

– Kom, ropa­de hon bak­åt. Hon var redan på väg bort. – Farsan kom­mer och hjäl­per dig sen, han är stark som en oxe. Jag insåg att något annat val knap­past fanns. Vi kne­ga­de på, hon före, jag efter. Det knast­ra­de om skor­na. Mitt hjär­ta hade bör­jat gå på mer nor­ma­la varv.

Ing­en blev sär­skilt för­vå­nad när vi kom. Ing­en tyck­te att det var sär­skilt märk­vär­digt att bilen kört fast. Men mor­san tit­ta­de efter en stund upp, hon mås­te bara slut­fö­ra ett moment i strump­stopp­ning­en, och frå­ga­de vem hon hade äran att träffa.

– Jaha, guld­sme­dens pojk, har inte du flyt­tat här­i­från med din mam­ma? Jag redogjor­de för läget men kas­ta­de stän­di­ga blic­kar ut genom fönst­ret. Det var nu så mörkt som bara en lång­fre­dags­natt i april kan bli. Bilen var upp­slu­kad, men av mörk­ret eller av havet? Jag käm­pa­de med pani­ken, vil­le bara där­i­från trots att jag någon tim­me tidi­ga­re skul­le ha givit vad som helst för att få vara där jag nu befann mig för att sedan se mor­san och farsan gå och läg­ga sig och vi bli ensam­ma vid brasan.

Farsan drack på bit från fatet, slur­pa­de och tit­ta­de utan att se in i den blom­mi­ga tape­ten. Han satt i bara kal­song­er­na. Plöts­ligt res­te han sig, kör­de föt­ter­na i ett par enor­ma stöv­lar intill ytter­dör­ren, släng­de på sig en stor skinn­paj och sa:

– Ska vi ta och gå då. Det var ing­en frå­ga. Jag fick fart, tac­ka­de för cho­kla­den och såg på flic­kan som log och sa: – Skyn­da dig till­baks, vi har myc­ket att pra­ta om.

Ut över havet tor­na­de mörk­ret upp sig. Gub­ben, som kanske ännu inte var fyr­tio år, huka­de sig in under veran­dan, kom upp med tre långa plan­kor, la ifrån sig dem och gick med stol­pi­ga steg mot ett uthus läng­re bort, sköt ifrån klin­kan så det knir­ka­de, var bor­ta ett tag och kom ut med ett fång kedjor.

– Här, sa han och läm­pa­de över ked­jor­na till mig. Så släng­de han plan­kor­na över axeln och bör­ja­de gå. Jag efter. Hjär­tat slog vilt under jac­kan medan jag stir­ra­de i rikt­ning mot bilen, där den bor­de stå, där den snart skul­le visa sig. Där jag så inner­ligt väl vil­le att den skul­le stå kvar.

Tack gode gud. Gub­ben som inte sagt ett ord på hela tiden, med­de­la­de plöts­ligt: – Får jag kät­ting­en. Så släng­de han ked­jor­na eller sna­ra­re lin­da­de dem så gott det gick runt båda bak­hju­len. Plan­kor­na hade ännu ing­en upp­gift. Och skul­le, visa­de det sig sena­re, inte få. Min lätt­nad viss­te ing­en gräns. Allt jag nu vil­le var bort, upp ur hålet och bort. Hem till vär­men, lju­set, Pat Boo­ne och civilisationen

– Sätt dig i och bac­ka, ge full gas.

När jag drog igen dör­ren minns jag att jag tänk­te: Jag stic­ker! Måt­te den bara gå igång. Jag stack nyc­keln i tänd­nings­lå­set, pum­pa­de lite med gasen och vred om. Motorn star­ta­de direkt. Jag såg på den sto­ra man­nen som stod på min sida men ett par meter bort. Han vif­ta­de med han­den i häf­tig bak­åt­rikt­ning med kraf­tig sväng på slu­tet. Jag för­stod att det betyd­de bac­ka och det fort som fan, sväng sedan sam­ti­digt åt höger.

Jag la i bac­ken, släpp­te upp kopp­ling­en, kän­de drag­lä­get och tryck­te till. Bilen hop­pa­de upp ur hålet. Den bac­ka­de inte utan kas­ta­de sig bak­åt. Jag sväng­de rat­ten åt höger. Fort­sat­te någ­ra meter, kanske fem möj­li­gen tio. Stan­na­de, såg mig om, inte ett liv, döds­tyst, kolmörkt.

– Vart fan tog han vägen? Jag öpp­na­de dör­ren, tit­ta­de åt det håll där han bor­de stå eller ännu hell­re kom­ma mot mig. Men ing­en kom, ing­en sågs. – Hal­lå, sa jag. Sedan hög­re: – Hal­lå, säg nåt då!

Så insåg jag att jag inte vil­le att han skul­le sva­ra. Att jag var fri. Att allt var över. Och säga vad? Vad fanns att säga? Vad skul­le jag säga? Tack för­stås, men mer? Att jag gil­la­de hans dot­ter. Kanske tänk­te han lika­dant. Vad finns att säga och något tack behöv­des inte. Kanske hade han redan gått?

Det bestäm­de jag mig för. Han hade helt enkelt gått, var­för skul­le han stå där och fry­sa i bara lång­kal­song­er­na, vis­ser­li­gen flos­sa­de men ändå, och under­trö­ja under pajen. Vil­le jag något kom jag väl efter. Jag hade kun­nat köra fram och till­baks lite, fått lju­set att söka. Men hålet skräm­de. Hela områ­det var som mine­rat. Allt jag vil­le var bara bort där­i­från. Jag skul­le ald­rig se honom igen. Inte hans dot­ter hel­ler, insåg jag. Och det där med isprin­ses­sa var ju bara larv.

Sak­ta kör­de jag i den rikt­ning jag för­stod att stran­den låg, såg snart silu­et­ten av ett skjul, sväng­de lite av och an så att strål­kas­tar­na skul­le visa vad jag bor­de sik­ta på, såg en bryg­ga, inte den vi varit vid, en annan, men med ett par ekor uppe på stran­den, för­stod att där var lång­grunt med en slut­tan­de strand bakom ett band av gul sör­ja. Jag sik­ta­de, tog stats, slas­ket spru­ta­de om fron­ten. Så var jag uppe. Hem­ma sa jag ald­rig något, bara att jag kört runt lite. – Du vet ju hur dött det är en långfredag.