Hemlig tangent

Under mer än fyr­tio år var jag Hem­lig Tan­gent. Min för­kläd­nad var per­fekt. Alla trod­de att jag var copy­wri­ter och det vet ju de fles­ta som ald­rig reflek­te­rar när­ma­re över rekla­mens myste­ri­er att copyn, som det dessvär­re ock­så heter, är den som står för tex­ten. Själ­va rekla­men är det väl art direc­torn som gör.

Jag fick ett bra bevis på det här om dagen. En tjäns­te­man som vil­le veta vem jag är behöv­de genom­fö­ra en under­sök­ning på sed­van­ligt byrå­kra­tiskt vis. Det inne­bar att han vil­le veta vad jag gjort, det är ju så man avgör vem man är i Sverige.

”Gjort”, sa jag? ”Jag har job­bat en hel del med reklam. Jag är copywriter”.

”?”

Han släpp­te pen­nan, axlar­na sjönk ihop och han såg upp­rik­tigt led­sen ut för min skull.

”Ja allt­så inte såda­na där lap­par som du inte vill ha hem i brev­lå­dan utan mer annon­ser, affi­scher, tryck­sa­ker och sånt”, sa jag i ett för­sök att munt­ra upp honom.

Men han såg inte gla­da­re ut för det. Skrev fort­fa­ran­de ingen­ting på den rad där det skul­le fram­gå vad jag gjort här i livet. Jag insåg att här satt jag inför en man (de är lät­ta att kän­na igen) för vil­ken copy­wri­ter är något helt annat än vad jag menar. Men eftersom tan­ken var att pro­to­kol­let skul­le vara till min för­del i ett sena­re ske­de och att en som ”gjort annon­ser” hela livet nog inte var vad man hade hop­pats på sa jag:

”Mark­nads­fö­ring, du vet, varu­mär­ken och sånt”

”Jaha, reklam­chef då?” Han sken upp.

”Nja, den sor­ten är för länge sedan avskaf­fad men jag var med och star­ta­de och drev ett par reklambyråer”

”Men då var du väl ändå chef, vd kanske?

Fan bör­ja­de kry­pa i mig så jag sa: ”Nej, det var det ing­en som vil­le vara, så vi drog lott och jag vann. Slapp allt­så. På en bra reklam­by­rå ska man job­ba med idéer”.

”Finns det ing­et annat namn än copy­wri­ter på det du gjort? Du var inte art director då? Det där med idéer låter så”. Han grans­ka­de mig ingå­en­de, pen­nan hade han lagt ifrån sig:

”Reklam, ja det är ju en del som fast­nar”, sa han. ”Ibland blir man inte av med vis­sa däng­or men det är väl det som är mening­en, för­står jag”. Han gjor­de en gri­mas men så tog han ny sats:

”Inte alls varit inne på it-sidan då, jag menar där finns många titlar?”

”Jo, jag bloggar”

”Det får vi svårt att använ­da oss av. Men du sa att du skri­ver mycket?”

”Ja, vad and­ra ska säga, mest för internt bruk; ana­ly­ser, rap­por­ter, platt­for­mar och sånt – talar om hur de som bestäm­mer skall tän­ka och göra, vad de skall säga och inte minst hur de skall göra det.”

”Före­tags­led­ning­ar!”

”Ja det hän­der att jag skri­ver talet åt che­fen, ofta brev i hans eller hen­nes namn. Det blir mer per­son­ligt då än om de skri­ver själ­va, bru­kar jag sko­ja. Spök­skri­va­re heter det i and­ra sam­man­hang, en märk­lig syss­la. Svårt att för­stå sig på, för­står jag. Att man är chef bety­der inte att man kan skri­va”. Jag var nära att bör­ja gäst­fö­re­lä­sa, märk­te jag och tit­ta­de på klockan.

”Skriv vad du vill”, sa jag och gjor­de en ansats att resa mig.

”Intres­sant det där sista”, sa han och höll upp en avvär­jan­de hand ”men heter inte det något?”

”Jag bru­kar säga att jag varit Hem­lig Tangent”.

”Fyn­digt verk­li­gen, men allt det där skri­van­det, skri­ver du annat ock­så? Så lätt får vi inte ge upp”. Han log ansträngt.

”Ja böc­ker, jag har skri­vit fem­ton eller om det är sex­ton under åren som gott”.

”Oj då, men då är du ju för­fat­ta­re! Där har vi det”. Med ras­ka klick tryck­te han fram kulspetsen.

”Nja, jag bru­kar inte kal­la mig det. Det är ju ändå inte det ”jag gjort i livet” som du uttryckt det. Böc­ker­na har mest varit en hobby”.

”Ja men jag tyc­ker att vi sät­ter dit för­fat­ta­re”. Han sat­te stif­tet till pap­pe­ret och hade redan bör­jat på ett F.

”Nej, det gör vi inte, och (fan flög i mig) inte bok­för­läg­ga­re hel­ler eftersom…”

”Bok­för­läg­ga­re! Berät­ta, det vore perfekt!”

”Jag var med och star­ta­de ett bok­för­lag men även om jag var med i tio år och pra­ta­de om vad vi skul­le ge ut såg jag mig ald­rig som bok­för­läg­ga­re. Jag gjor­de hell­re egna böc­ker. Kok­böc­ker till exempel.”

”Men då är du ju kock?”

”Nej, jag skrev åt koc­kar som inte själ­va kun­de berät­ta om sin mat så att and­ra fat­ta­de hur de tänk­te och gjorde.”

”Nej vet du vad, bok­för­läg­ga­re blir bra, jag lovar”. Han bör­ja­de job­ba om F:et till ett B.

”Lyss­na nu”, sa jag, ”jag är copy­wri­ter punkt och slut, skriv det eller om du hell­re vill det så är det okej med Hem­lig Tangent”.

Han log inte.

”Skri­bent, skul­le ock­så kun­na fun­ge­ra”, sa han och kli­a­de sig i hår­fäs­tet med pen­nan, tyvärr med bak­si­dan. ”Jag tän­ker på det där med tryck­sa­ker. Du har inte job­bat på tid­ning eller så?”

”Jag var jour­na­list ett tag. Utbil­da­de mig fak­tiskt till det”.

”Var­för sa du inte det från början?”

”Där­för att jag job­bat som copy­wri­ter i fyr­tio år men som jour­na­list i ett par, tre.”

”Jag har det”, sa han, ”vi skri­ver redak­tör. Det är en gam­mal fin titel”. Han såg upp­rik­tigt glad ut. Nu bör­ja­de han omfor­ma B:et till ett R. Det hela bör­ja­de se klad­digt ut så han såg sig om efter en ny blan­kett men ång­ra­de sig.

”Vän­ta nu”, sa jag ”anting­en skri­ver du copy­wri­ter eller ock­så Hem­lig Tan­gent. Båda är okej för mig”. Nu hade jag rest mig. ”Eller ock­så skri­ver du det mest kor­rek­ta av allt”.

Han lys­te upp. ”Och det är?”

Jag hade nu bestämt mig för att strun­ta i allt­sam­mans. Det hela var egent­li­gen inte livsvik­tigt. Så jag sa:

”Pen­sio­när”