Har du ett framtidsjobb?

I vec­kan mej­la­de jag alla som har visat intres­se för Knt­nt om hös­tens förs­ta fru­kost­se­mi­na­ri­um. Jag hann knappt lyf­ta fing­ret från avsän­dar­knap­pen innan mej­l­pro­gram­met bör­ja­de plinga som besatt. Det var alla auto­svar. Jag gick ige­nom dem alla. En del har fort­fa­ran­de semes­ter. And­ra går utbild­ning. Någon är för­äld­ra­le­dig. Men i de all­ra fles­ta fall har epost­a­dres­sen upphört.

Det fick mig att fun­de­ra på kom­mu­ni­ka­tions­yr­kets fram­tid. Är de avstäng­da epost­a­dres­ser­na ett tec­ken på mins­kad efter­frå­gan på kom­mu­ni­ka­tö­rer? Eller tvärtom; stor efter­frå­gan och många som pas­sar på att byta jobb?

För att ta reda på sva­ret gjor­de jag en liten djup­dyk­ning. Och det­ta är vad jag hittade…

Dystert på kort sikt

Sve­ri­ges aka­de­mi­kers cen­tral­or­ga­ni­sa­tion (Saco) pub­li­ce­ra­de för­ra året en rap­port där man tit­ta­de på fram­tids­ut­sik­ter för infor­ma­tör, webb­re­dak­tör, pr-kon­sult, infor­ma­tions­stra­teg, omvärlds­be­va­ka­re, opi­ni­ons­bil­da­re, copy­wri­ter…; kort och gott kom­mu­ni­ka­tö­rer. I den läser jag:

• att det råder stor kon­kur­rens om job­ben både bland nyex­a­mi­ne­ra­de och erfarna
• att intres­set för att utbil­da sig till kom­mu­ni­ka­tör inte kom­mer svalna
• att många som arbe­tar inom yrket har en annan utbild­ning (t.ex. eko­nom eller statsvetare)
• att kon­kur­ren­sen med stor säker­het kom­mer bestå de när­mas­te åren¹

Det rådet allt­så stor kon­kur­rens om job­ben och situ­a­tio­nen kom­mer inte ljus­na under när­mas­te åren. Mörker.

Arbets­mark­na­den för såväl nyex­a­mi­ne­ra­de som erfarna
kom­mu­ni­ka­tö­rer har länge präg­lats av stor kon­kur­rens om job­ben. I nulä­get syns
inga tec­ken på att det­ta ska vän­da. (Ur Sacos rap­port Fram­tids­ut­sik­ter – Arbets­mark­na­den för aka­de­mi­ker år 2019 av Pär Karlsson)

Ändå en ljus framtid

Jag är kanske en obot­lig opti­mist; men jag är över­ty­gad om att alla vi som arbe­tar med kom­mu­ni­ka­tion går en ljus fram­tid till­mö­tes – trots Sacos rap­port. Jag ska förklara.

Tek­nisk utveck­ling och en fri mark­nad i en glo­ba­li­se­rad värld gör att det för allt fler varor och tjäns­ter finns någon som kan pro­du­ce­ra dem bätt­re och bil­li­ga­re. Det kal­las för com­mo­di­za­tion på eng­els­ka, och är något som ound­vik­ligt kom­mer drab­ba alla bran­scher och typer av varor och tjänster.

Tänk till exem­pel på webb­plat­ser. För fem­ton år sedan beta­la­de före­tag bort emot en mil­jon kro­nor för en sajt som man idag kan köpa för en fem­hund­ring. (Okej, det till­kom­mer lite till, men den slut­gil­ti­ga prislap­pen ham­nar inte över hund­ra­tu­sen kronor.)

I en sådan situ­a­tion – när pris och funk­tion är i det närms­ta lika och kon­kur­ren­sen är sten­hård – är köpa­rens upp­le­vel­se före, under och efter köpet det enda sätt som före­tag kan dif­fe­ren­ti­e­ra sig på. Och den störs­ta delen av upp­le­vel­sen for­mas av före­ta­gets kommunikation.

Före­tag kom­mer – om inte av fri vil­ja, så av nöd­vän­dig­het – inse att med allt annat lika är det vad och hur de kom­mu­ni­ce­rar som avgör affä­ren. Där­för går kom­mu­ni­ka­tö­rer en ljus fram­tid till mötes.

Maktskifte i näringslivstoppen

Att kom­mu­ni­ka­tö­rer går en ljus fram­tid till mötes är ock­så Kjell A Nord­ström och Per Sch­ling­mann inne på i sin bok Urban Express. I en inter­vju i avsnitt av pod­den Kom­mu­ni­ka­tions­klub­ben berät­tar Per Sch­ling­mann att kom­mu­ni­ka­tö­rer är fram­ti­dens före­tags­le­da­re. Han reso­ne­rar så här:

I mit­ten av 1800-talet fick Sve­ri­ge aktie­bo­lags­la­gen och närings­fri­het. Det gav upp­hov till helt nya före­tag, som ofta led­des av juris­ter, eftersom den kom­pe­ten­sen gav konkurrensfördelar.

Sena­re när alla hade till­gång till den juri­dis­ka kom­pe­ten­sen blev det ingen­jö­rer­nas tur. Nu var tek­niskt kun­nan­de avgö­ran­de för kon­kur­rens­kraf­ten. Det är vid den tiden bolag som LM Erics­son och SKF bildas.

När skill­na­den i tek­niskt kun­nan­de mins­ka­de blev det eko­no­mer­nas tid. De tog led­ning­en i före­ta­gen och effek­ti­vi­se­ra­de dem.

Snart är alla före­tag slim­ma­de så hårt det går, och då är kom­mu­ni­ka­tion det enda kon­kur­rensme­del som åter­står. Om mönst­ret från de senas­te 150 åren upp­re­par sig, så är det snart dags för kom­mu­ni­ka­tö­rer att dra på sig ledartröjan.

Med kom­mu­ni­ka­tö­rer i förar­sä­tet får före­tag en leda­re som kan berät­ta en histo­ria, kan kons­ten att kom­mu­ni­ce­ra och som förmår att byg­ga en kul­tur i orga­ni­sa­tio­nen. Allt­me­dan de kom­pe­ten­ser som tidi­ga­re präg­lat ledar­ska­pet (juri­dik, tek­nik och eko­no­mi) är specialistfunktioner.

Bil­den är natur­ligt­vis starkt gene­ra­li­se­ran­de, men ändå väl­digt intressant.

Håller du med?

När­mas­te åren är det säkert som Saco-rap­por­ten för­ut­spår – en fort­satt stor kon­kur­rens om job­ben som kom­mu­ni­ka­tör – men jag tror vi snart kom­mer att se en vänd­ning. Vad tror du?