Gör inte fel; gör rätt!

Nor­malt sett bru­kar jag inte kom­ma med pek­pin­nar, men i den här tred­je och avslu­ta­de delen av Bätt­re webb­tex­ter tänk­te jag svinga pin­nen rätt friskt. Det inne­bär att lis­ta miss­tag och språk­fel, både såda­na som är van­li­ga och såda­na jag retar mig extra på. Vis­sa fel och miss­tag för­svå­rar egent­li­gen inte själ­va läs­ning­en så myc­ket, den främs­ta effek­ten är i stäl­let att inne­hål­let ris­ke­rar att tas på mind­re all­var. Men full blown språk­fa­scist tän­ker jag inte bli, jag bespa­rar er språk­po­li­ser­nas språk­po­li­ser­nas favo­rit­om­rå­de: Särskrivningarna.

Sett och sätt, enda och ända är van­li­ga ord att för­väx­la (eller sta­va fel). Här kom­mer ett skink­skämt jag hit­tat på med anled­ning av det:

Gri­sen har rymt; den var vår ända.

Sett är en dåtids­form av se: ”Jag har sett”. Medan sätt är syno­nymt med för­fa­ran­de, metod, skick och upp­trädande: ”Hon har ett sätt”.

De eller dem?

Felan­vänd­ning av de/​dem är väl­digt van­ligt. Det är ock­så en åter­kom­man­de käl­la till löje från oss som sving­ar pek­pin­nar. Men enk­la tum­reg­ler finns fak­tiskt: De mot­sva­rar ofta vi eller eng­els­kans they, medan dem ofta mot­sva­rar oss eller eng­els­kans them. They och them är det myc­ket fär­re som har fel på. Min giss­ning är att många som tve­kar mel­lan de och dem helt enkelt över­sät­ter tal­språ­kets ”dom” till ”dem” för att det låter mer… akademiskt?

En bätt­re stra­te­gi om du ofta tve­kar är att all­tid väl­ja de. I nio fall av tio är det rätt!

Har du sett Alex’ genitiv‑s?

Är det eng­els­kans fel, eller sko­lans? ”David’s design”, ”Johan’s gym” och ”Beri­t’s bilar” – apo­stro­fer innan genitiv‑s. Fel, fel, fel, som Bras­se Bränn­ström skul­le sagt. Det är Davids, Johans och Berits som gäl­ler. Undan­tag kan man göra om nam­net slu­tar på ett s‑ljud (även om det är tyst, som exem­pel­vis skidor­ten Cha­mo­nix) och det kan vara för­vir­ran­de att inte tyd­ligt mar­ke­ra geni­tiv. Helst bör man i stäl­let för­sö­ka omfor­mu­le­ra mening­en. Och oav­sett så får folk som Alex och Hans ändå ing­et extra s, de får endast en apo­strof efter s‑ljudet.

Ett exem­pel där apo­stro­fen fyl­ler en funk­tion är om när man vill reda ut vem av tvil­ling­ar­na Andrea och Andre­as som par­ke­rat sin bil fram­för last­bryg­gan på Coops stor­mark­nad (men se där, sam­ti­digt ett exem­pel på att pro­ble­met kan lösas med en omformulering):

Är det Andre­as eller Andre­as’ bil?

Slut­li­gen får SJ:s genitiv‑s ett kolon, medan Saabs dito sig­na­le­rar att den for­na för­kort­ning­en bör­jat använ­das och utta­las som ett namn.

Stor eller liten bokstav?

Svens­kan gil­lar geme­ner. Vi har ock­så för­må­nen att enkelt kun­na göra adjek­tiv av namn (och and­ra sub­stan­tiv), som då får liten begyn­nel­se­bok­stav. Ett exem­pel är att med strind­bergsk berättar­tek­nik skild­ra ett skytte­dalskt cham­pagne­fi­ran­de. Hur nu det skul­le låta?

För­kort­ning­ar som används som ord ska skri­vas med geme­ner.  Någ­ra exem­pel är bnp, obs, cd, cv, dna, it, pc, pm, pr, sms, tv, vd, vvs, pdf, usb, ftp och rfid. För­kort­ning­ar som t.ex. och ca. skrivs ock­så med små bok­stä­ver – men all­ra helst skrivs de ut i sin helhet.

I mot­sats till vad många tror sta­vas ock­så inter­net med litet i nume­ra. Inter­net  har helt enkelt gått från att vara ett egen­namn till att bli ett van­ligt substantiv.

Eng­els­ka ord eller uttryck som inte är eta­ble­ra­de låne­ord bör skri­vas kur­sivt, åtminsto­ne förs­ta gång­en det används. Yrkes­tit­lar (även eng­els­ka) skrivs ock­så de med geme­ner när de inte är först i en mening. Även en fil.dr. och jur.kand. får accep­te­ra det.

En full­stän­dig sats efter ett kolon bör ha stor begyn­nel­se­bok­stav och avslu­tas med punkt, allt­så utgö­ra en egen mening (punk­ten gäl­ler dock inte rubriker):

Obs: Håll ditt semikolon säkrat och hölstrat

Rätt använt: kolon används fram­för upp­räk­ning­ar och citat­lik­nan­de sat­ser. Semi­ko­lon är ett skil­je­tec­ken mel­lan två huvud­sat­ser. De är allt­så mind­re lika än många ver­kar tro.

Semi­ko­lon kan använ­das i stäl­let för

• . (punkt)
• för
• ty
• så
• utan
• men
• fast
• och

men kan inte ersät­ta eller.

Semi­ko­lon kan ock­så använ­das i upp­räk­ning­ar, där de upp­räk­na­de leden i sig är egna uppräkningar:

Ryggsäc­ken stod där pac­kad med det nöd­vän­di­gas­te: ett ombyte klä­der och toa­lett­sa­ker; smör­gå­sar, frukt och varm dryck; kar­ta och kompass.

(Svens­ka skriv­reg­ler, Språkrå­det)

Säg ”hej” till ­ och  

Ibland krång­lar mel­lansla­gen till det. När mel­lanslag exem­pel­vis används som tusen­av­skil­ja­re mås­te det vara fast, ett så kal­lat hårt blank­steg. Det­ta för att inte ris­ke­ra att rad­bry­tas. Det finns många exem­pel där man vill sty­ra vis­ning­en av sin text så att inte rad­bryt kom­mer mitt i ett namn, för­fu­lar eller för­svå­rar förståelse:

Vi seg­la­de med H.M.
Drottningen.

Det blev så myc­ket som 199
000 000 kronor.

Mitt tele­fon­num­mer är: 031 51 03
00

Infla­tio­nen var långt över målet på 2
%-enhe­ter.

I ord­be­hand­la­re och lay­out­pro­gram heter rädd­ning­en allt­så hårt blank­steg. I html heter det   (för­kort­ning­en står för no-bre­ak spa­ce). Du info­gar det i stäl­let för ett mel­lanslag (i en edi­tor som accep­te­rar html):

Den iakttagna ökningen var så stor som 25 %.

Den iakt­tag­na ökning­en var så stor som 25 %.

Fula avstavning
ar

Olyck­ligt avsta­va­de rubri­ker i tid­ning­ar och blog­gar på nätet är van­li­ga. Oftast beror de på att ordet är för långt för den giv­na ytan (som kan vari­e­ra bero­en­de på skärm­typ). En lös­ning som inte är så snygg är att på för­hand avsta­va med ett -.

Såda­na avstav-ning­ar ser hel­knäp­pa ut om de sedan ham­nar där de inte behö­ver avsta­vas. En sti­li­ga­re lös­ning är att väg­le­da webb­lä­sa­ren att rad­bry­ta på rätt stäl­le och bara om det behövs, med ett dolt streck. I html heter ett sådant dis­kret bin­de­streck ­.

Jag rekom­men­de­rar att pla­ce­ra ut ­ i alla avstav­nings­ba­ra ord i rubri­ker som ris­ke­rar att löpa över mer än en rad. För­fa­ran­det är sam­ma som för  .

Kan du stava till Schweiz?

Vis­sa ord går det troll i, jag har själv väl­digt lätt att slin­ta på tan­gent­bor­det och skri­va ”kank­se” istäl­let för kanske. Ord som ofta blir fel för and­ra är abon­ne­mang (abbo­ne­mang, abo­ne­mang, abbon­ne­mang?), bib­li­o­te­ka­rie (bib­li­o­ti­ka­rie, bib­lo­te­ka­rie, bib­lo­ti­ka­rie?), bohus­länsk (Bohus­ländsk?), svensklä­ra­re (svenskalä­ra­re?) och Schweiz (Schweitz, Schwiez, Scweiz?). Som vi såg under rubri­ken ”Stor eller liten bok­stav?” heter det allt­så dess­utom att ost från Schweiz är schwei­zisk, det vill säga sta­vas med liten begynnelsebokstav.

En serie i tre delar

Det­ta var den tred­je och avslu­tan­de delen i Mar­tin Modigh Karls­sons serie om hur du skri­ver bätt­re webb­tex­ter. Läs även före­gå­en­de artik­lar; Bätt­re webb­tex­ter och Tänk som en redak­tör, för fler tips och råd längs vägen!