Fyra goda skäl att söka sin egen plats

Hör Gabri­el­la läsa sin krö­ni­ka eller läs den själv.

För någon vec­ka sedan hör­de jag en av de finas­te mening­ar jag någon­sin hört. Titeln på för­fat­ta­ren Tomas Sjödins senas­te bok. Hör:

 ”Den som hit­tat sin plats tar ing­en annans.”

Ja men, fat­tar du vad fint. Stor­sla­get och enkelt i en och sam­ma var­ma for­mu­le­ring. Så sjäv­klart och där­för märk­ligt att ing­en tidi­ga­re har satt ord på den. (Kanske någon visst det har, men orden har i alla fall inte nått mitt öra för­rän nu.)

Den som hittar sin plats tar ingen annans.

Nej, jag har inte läst boken än, men jag vill och jag ska. Men bara titeln i sig är till­räck­lig för att tan­kar­na och for­mu­le­ring­ar­na ska bör­ja ta fart och form.

För det förs­ta: Inne­bör­den är djupt mänsk­lig. Till och med med­mänsk­lig. Bekräf­tan­de. Pep­pan­de. Upp­lyf­tan­de. Hit­ta din plats. Din all­de­les spe­ci­el­la. Den du är ämnad att vara eller bli. Där du gör störst nyt­ta. För dig och för and­ra. Där du trivs och hit­tar ener­gi. Där du, med allt som är du, får blomst­ra. Där du i godas­te jord­mån kan odla den kär­na som finns dju­past inu­ti dig. Där du har dina bäs­ta för­ut­sätt­ning­ar. Där du kän­ner dig hem­ma. Där du möter dig.

Mening­en är stark och läkan­de medi­cin för den som kän­ner sig liten, undans­kuf­fad och utan upp­rät­tel­se. Den lik­som ler mot dig och säger att du har din plats. Du har ett vär­de. Köp ing­et annat reso­ne­mang. Vad än värl­den säger eller tren­der pekar mot.

Konsten att positionera sig.

För det and­ra: Det här är så in i bän­ken mark­nads­ef­fek­tivt. Om du och ni på ert före­tag gör er varu­mär­kes­läxa ordent­ligt så kom­mer ni hit­ta er plats. Er posi­tion. Er san­na posi­tion ska vi kanske säga. För nog har man varit med om works­hop-dagar där man ring­at in före­ta­gets mark­nads­po­si­tion med sam­ma pre­ci­sion som jag kas­tar pil. Det vill säga; högst god­tyck­ligt. Dit man kan tän­ka sig ta sig, helt utan stör­re rele­vans. Tänk upp­åt och fram­åt eller rikt­ning kloc­kan två på positioneringskartan.

Jag upp­le­ver att det inom före­tags­värl­den före­kom­mer två oli­ka syn­sätt: De som ing­et hell­re vill än att ge sina kon­kur­ren­ter spö och se and­ras stjär­nor fal­la och de som istäl­let väl­jer att spor­ras av sina kon­kur­ren­ter och ta hjälp av dem för att till­sam­mans kun­na nå läng­re och där­med utveck­la marknaden.

Inte så att jag inte tror på kon­kur­rens men jag tror att det finns bätt­re och säm­re sätt att kon­kur­re­ra på. Och de före­tag som verk­li­gen hit­tat sin plats tar var­ken någon annans eller kan bli åsi­do­sat­ta bara så där. Sjäv­klart hand­lar det om för­äd­ling av det egna före­ta­get annars blir alla omsprung­na förr eller sena­re, men så finns det ju som sagt bara två lägen här i värl­den: Avveck­ling eller utveck­ling. Och här har du all­tid ett val.

Börja med att fråga varför. Och fortsätt ställa samma fråga.

Nej, det är inte enkelt att hit­ta sin plats. Långt ifrån. Det kan vara ener­ve­ran­de som sjut­ton, sär­skilt om man är många som vill vara med och hit­ta ”sin” plats mitt i en stor organisation.

Men om man stäl­ler frå­gan ’var­för’ till­räck­ligt många gång­er hit­tar man till sist sin uni­ka plats. Sitt rea­son to exist. Där ska ni bör­ja. Där har ni verk­sam­he­tens hjär­ta och där­med ock­så er puls. Mitt­punk­ten som allt utgår ifrån. Skä­let till var­för man rör sig på mark­na­den. Var­för man över­hu­vud­ta­get finns som orga­ni­sa­tion. Anled­ning­en till var­för anställ­da vill ge av sin talang. Orsa­ken till var­för med­ar­be­ta­re kan tän­ka sig off­ra sin dyr­ba­ra tid och erbju­da sitt upp­rik­ti­ga enga­ge­mang. Syf­tet till var­för man vill vara en del av det stör­re sammanhanget.

Gränserna suddas ut när spelplanen görs större.

För det tred­je: Med det här tän­ket får alla rum runt sam­ma bord. I sam­ma värld. På sam­ma marknad.

Med det här tän­ket ska­dar vi inte varand­ra eller lever på någon annans bekost­nad. Här är det inte så noga med grän­ser, vi har ju ändå kom­mit över­ens om att alla får plats, och inte nog med det. Alla ska ha sin egen uni­ka plats, sin egen utgångs­punkt i det sto­ra hela.

Ni vet alla des­sa för­äld­rar som tviv­lar på att de någon­sin ska kun­na upp­bringa ny och mer kär­lek till ytter­li­ga­re ett sys­kon? Och som sedan när bar­net är fött, för­und­ras över hur kär­le­ken bara tycks bli stör­re ju fler som delar på den? Så tän­ker jag att det är. Den som hit­tat sin plats tar ing­en annans. Ju fler som hit­tar sin plats desto stör­re blir den gemen­sam­ma platt­for­men. Näs­tan som en orga­nism — om du är med på mitt något flum­mi­ga resonemang.

För det fjär­de: Väl­må­en­det som föl­jer när jag inte läng­re behö­ver suk­ta efter att bli en halv­dan kopia utan kan bju­da på hela den per­son­ligt färg­sat­ta palett som är jag. Trygg­he­ten som kom­mer av att jag duger som jag är. Och inte bara duger för­res­ten, jag är till och med min bäs­ta ver­sion när jag är mig själv som mest. För jag tar ing­en annans plats.

Samma drivkraft på jobbet och därhemma.

Härom­da­gen fick jag en frå­ga från en per­son som bru­kar lyss­na på min podd KNTNT Pep­talk.

- Vad är det egent­li­gen som dri­ver dig, Gabriella?

Det här, kära du. Des­sa fyra saker gemensamt.

Allt vac­kert ned­teck­nat i en och sam­ma mening. Den som hit­tat sin plats tar ing­en annans.

Den fun­kar lika väl på ett per­son­ligt plan och uti­från synen på mänsk­lig utveck­ling som den gör för ett varu­mär­ke och en orga­ni­sa­tion. Som jag ser det.

Den som hit­tat sin plats tar ing­en annans. Behö­ver du ett exempel?

Tit­ta på TV4 på lör­dags­kväl­lar­na. Pro­gram­met Så myc­ket bätt­re är ett tyd­ligt exem­pel på själ­va prin­ci­pen, får jag väl ändå lov att hel­gar­de­ra mig med, ifall någon tyc­ker att låtar­na suger och pro­gram­for­ma­tet känns lätt klist­rigt och pådyvlande.

Runt bordet lever berättelserna vidare.

Här möts gam­mal och ung runt ett dukat bord långt bor­ta från de van­li­ga, bekan­ta mil­jö­er­na. Här slår man sig ner med sina oli­ka erfa­ren­he­ter, oli­ka histo­ri­er och oli­ka liv. Man lyss­nar, tar in och låter nyfi­ken­he­ten leda samtalet.

Den gemen­sam­ma näm­na­ren är lus­ten att vil­ja ge en ny ver­sion av något redan exi­ste­ran­de. Den spän­da för­vän­tan att se hur ett väl­känt styc­ke musik kan lan­da hos lyss­na­ren om man först knå­dar om det, bakar in sig själv i det och där­med för­med­lar en bit av sin egen plats i tillvaron.

Del­ta­gar­na sit­ter ner och gör sig redo för att lyss­na på någon annan. Man vet att man är där för att man har en unik roll, en egen plats. Och man vet ock­så att de and­ra runt omkring en själv är där av exakt sam­ma anledning.

Så mycket bättre.

Runt bor­det möts man som jäm­li­kar. Oav­sett om kar­riä­ren är fem­tio eller fem år gam­mal. Vem som bre­a­ka­de först, har den störs­ta fan­ba­sen eller vem som sit­ter på det störs­ta publik­re­kor­det är ovä­sent­ligt. Man utgår från något givet och adde­rar sin egen kär­na. Man lik­som byter plats med varand­ra för en kort stund, och gör sin egen tolk­ning av vad man tror sig höra någon annan ha upp­levt eller förmedlat.

Ing­et vär­de­ras som bätt­re eller säm­re. Det är bara på ett annat sätt. Ing­et kan exi­ste­ra utan det and­ra. Ori­gi­na­let får nytt liv och kanske även upp­rät­tel­se tack vare den nya ver­sio­nen som i sin tur inte skul­le vara något utan sitt ursprung.

Respek­ten är för­ut­sätt­ning­en. Lyhörd­he­ten är led­stjär­nan. Pas­sio­nen är red­ska­pet. Res­ten av resan är det bara att gasa på och ge sig hän.

För mig blir allt glas­klart. Vi behö­ver varand­ras berät­tel­ser och tolk­ning­ar för att bätt­re för­stå oss själ­va. Vi behö­ver varand­ras syn­fält och tan­ke­gång­ar för att göra livet mer spän­nan­de. Allt blir myc­ket stör­re och rika­re när vi gör det till­sam­mans. Det blir så myc­ket bättre.

Tack för nu.