Annonsindustrins egen VW skandal – så lurar mediaföretag och mediabyråer dig

Köper ditt före­tag ban­ners, pop-ups, take-owers, pre-rolls eller and­ra onli­ne-annon­ser? Då blir du kanske lurad. Inte bara en gång utan två. Först blir du lurad att tro att saj­ter har mer besö­ka­re än de fak­tisk har. Sen blir du lurad att beta­la för annon­ser som ing­en män­ni­ska har sett. Om det­ta hand­lar avsnitt 5 av Åsikt.

Väl­kom­men till Åsikt. I dag är det den 2 okto­ber 2015. Och jag som har en åsikt heter Tho­mas Barregren.

Volkswagens dilemma

Jag tror inte det har und­gått dig att Volks­wa­gen har lurat mil­jo­ner och åter mil­jo­ner bil­kö­pa­re och hund­ra­tals myn­dig­he­ter. De har mani­pu­le­rat bilar­na så att de i tes­ter släp­per ut mind­re växt­hus­ga­ser än i verkligheten.

Myn­dig­he­ter, inte minst i USA, har ställt allt hög­re krav på rena­re bilar. Det är en utma­ning för bil­in­du­strin; sär­skilt för fors­ka­re och ingen­jö­rer som utveck­lar motorerna.

Att utveck­la en motor är det mest risk­fyll­da och kost­sam­ma pro­jekt som ett bil­fö­re­tag gör. Åra­tal av forsk­ning och utveck­ling mås­te kom­mer­si­a­li­se­ras och ge avkast­ning. Så vad gör man när en ny motor inte lever upp till kraven?

Att skro­ta motorn och bör­ja om från bör­jan är lika med mil­jard­för­lus­ter. En enorm påfrest­ning – även för Volks­wa­gen, som nyli­gen blev värl­dens störs­ta biltillverkare.

Så vad gör man? Biter i det sura äpp­let? Eller tar den enk­la vägen ur problemet?

Om att välja rätt

För någ­ra år sedan befann jag mig i sam­ma dilem­ma; bita i det sura äpp­let eller ta den enk­la vägen ur pro­ble­met. Belop­pet var natur­ligt­vis inte så stort. Men kon­se­kven­ser­na var känn­ba­ra hur jag än gjorde.

Jag var vd för Node­O­ne. Då en super­ga­sell som bygg­de sto­ra och kom­plexa webb­saj­ter för Lunds uni­ver­si­tet, Uni­o­nen, Mode­ra­ter­na, IKEA, Bon­ni­er Tid­skrif­ter, Dagens Indu­stri, SF Bio, TV2 Dan­mark med fle­ra. Nu, en del i byrå­nät­ver­ket Wunderkraut.

Då hade vi åta­git oss att byg­ga ett web­ba­se­rat pro­gram på Dru­pal – det CMS som vi var exper­ter på. Kra­ven var gans­ka annorlun­da och en tek­nisk utma­ning. Vi trod­de för­stås att vi skul­le kla­ra det; fle­ra av våra Dru­pal-utveck­la­re hör­de trots allt till de bäs­ta i värl­den. Men vi misslyckades.

En och halv mil­jon kro­nor och fle­ra måna­der sena­re insåg vi att vi hade valt fel lös­ning redan från bör­jan. Saj­ten fun­ge­ra­de hjälp­ligt men var lång­sam och skul­le inte hål­la att vidareutvecklas.

Rent juri­diskt hade vi leve­re­rat vad som var avta­lat. Men kun­den – ett litet famil­je­fö­re­tag som hade tagit en stor risk – hade rätt att för­vän­ta sig mer.

Jag stod inför ett dilem­mat att bör­ja om från bör­jan och göra rätt på vår bekost­nad eller behål­la peng­ar­na och läm­na kun­den i sticket.

Att bör­ja om från bör­jan och göra rätt skul­le kos­ta oss när­ma­re en mil­jon kro­nor. Som alla till­växt­bo­lag lev­de vi med små mar­gi­na­ler. En mil­jon skul­le rade­ra årets för­vän­ta­de vinst.

Att behål­la peng­ar­na och läm­na kun­den i stic­ket skul­le stri­da mot allt före­ta­get stod för. Vår star­ka före­tagskul­tur loc­ka­de både de bäs­ta utveck­lar­na och spän­nan­de kun­der. Att kom­pro­mis­sa med våra vär­de­ring­ar­na skul­le bli ett far­ligt pre­ju­di­kat och på sikt hota att under­mi­ne­ra företagskulturen.

Jag val­de så klart det rät­ta. Jag val­de att byg­ga om webb­saj­ten från grun­den – på vår bekostnad.

Kun­den blev nöjd. Med­ar­be­tar­na blev ännu nöj­da­re. Men vid års­skif­tet var mina kom­pan­jo­ner inte lika nöj­da, när den för­vän­ta­de förs­ta akti­eut­del­ning­en ute­blev. En bidra­gan­de orsak till att jag läm­na­de Node­O­ne och var med och grun­da­de Kntnt.

Lurendrejeri

Volks­wa­gen val­de den enk­la vägen. De bedrog sina kunder.

Bedrä­ge­ri­et är utstu­de­rat. Ända sedan 2008 har Volks­wa­gen-ägda mär­ken, som Golf, Pas­sat, Audi, Sko­da och Seat, till­ver­kat die­sel­bi­lar med bräns­le­sy­stem pro­gram­me­ra­de för att kän­na igen att bilen körs i ett labb (tem­pe­ra­tu­ren är jämn och runt 20 gra­der, bak­hju­len står stil­la och rat­ten rörs inte). Då drar syste­met ned effekt och vrid­mo­ment för att kla­ra myn­dig­he­ter­nas tes­ter. Men så fort bilar­na används som van­ligt släp­per de ut mer avga­ser än tillåtet.

Och det är inte lite mer hel­ler. Inga 25, 30 pro­cent eller ens i när­he­ten. Vi pra­tar om 3000 pro­cent. 30 gång­er så myc­ket som är tillå­tet!

Bara i Sve­ri­ge har Volks­wa­gen lurat en kvarts mil­jon kun­der att köpa bilar som mark­nads­förs som mil­jö­vän­li­ga när de i själ­va ver­ket är miljöbovar.

Det är på ren svens­ka för jävligt.

Reklam

Den enk­la vägen – att lura sina kun­der – tycks ock­så vara van­ligt i annonsindustrin.

I ett num­mer av Busi­nes­sweek avslö­jas att svens­ka Bon­ni­er har lurat Chrys­ler, Snapp­le med fle­ra att beta­la för annon­ser som ing­en såg. Om det ska vi pra­ta efter reklamen.

Skrämmande läsning

Köper ditt före­tag ban­ners, pop-ups, take-owers, pre-rolls eller and­ra onli­ne-annon­ser? Då är ris­ken stor att du blir lurad. Inte bara en gång utan två. I vart fall om man får tro en arti­kel i Busi­nes­sweek – det väl ansed­da affärs­ma­ga­si­net som ges ut var­je vec­ka av Bloomberg.

Arti­keln, som heter The Fake Traf­fic Sche­mes That Are Rot­ting the Inter­net, är en lång, väl­skri­ven, fasci­ne­ran­de och bit­vis skräm­man­de läs­ning. Jag rekom­men­de­rar att du läser den. Den finns ock­så onli­ne. (Du hit­tar länk på www​.knt​nt​.se/​m​a​g​a​s​i​n​e​t​/​7​424.)

För svens­kar är arti­keln extra pikant, eftersom Bon­ni­er hängs ut som en av syndarna.

Programmatic annonsköp

Men låt mig bör­ja från bör­jan och snabbt reka­pi­tu­le­ra hur digi­ta­la annons­köp går till idag.

Det finns fem rol­ler i dra­mat: annon­sö­ren, medi­a­by­rån, annons­nät­ver­ket, medi­a­fö­re­ta­get och mediekonsumenten.

Annon­sö­ren – det vill säga du – vill köpa annons­plats på medi­a­fö­re­ta­gets webb­plats för att nå medi­e­kon­su­men­ten. Bon­ni­er är ett medi­a­fö­re­tag som har fle­ra webb­plat­ser, bland and­ra Saveur​.tv och Wor​king​Mot​herTV​.com som jag åter­kom­mer till i den­na sorg­li­ga berättelse.

Som regel säl­jer medi­a­fö­re­ta­get inte sina annons­plat­ser själv. De låter istäl­let ett annons­nät­verk säl­ja plat­ser­na till högst­bju­dan­de. Tra­de­doub­ler och Goog­le Adsen­se är två kän­da annons­nät­verk (som inte har med den­na histo­ria att göra).

Och eftersom det är en hel veten­skap att köpa annons­plats av annons­nät­verk så vän­der sig annon­sö­ren till en medi­a­by­rå för hjälp. OMD, Medi­acom och Śtar­com är exem­pel på svens­ka medi­a­by­rå­er (som inte hel­ler har med den­na histo­ria att göra).

Förr köp­te medi­a­by­rå­er­na manu­ellt annons­plat­ser av medi­a­nät­ver­ken. Men nume­ra sköts mer och mer av han­deln av dator­pro­gram som auk­tio­ne­rar ut annons­plats i real­tid – så kal­lat pro­gram­ma­tic eller ”pro­gram­ma­tisk” annons­köp. I prin­cip går det till så här:

• Besö­ka­ren går in på medi­a­fö­re­ta­gets webbplats.
• Ett pro­gram lig­ger gömt på sidan besö­ka­ren kom­mer till. Pro­gram­met körs i besö­ka­rens webb­lä­sa­ren för att lus­ka ut så myc­ket som möj­ligt om besö­ka­ren. Den­na infor­ma­tion skic­kas till annons­nät­ver­kets auktionsprogram.
• Annons­nät­ver­kets auk­tions­pro­gram använ­der upp­gif­ter­na till att mat­cha annon­sö­rer som vill nå besö­ka­ren. Den som beta­lar bäst får annonsplatsen.
• Annons­nät­ver­ket skic­kar till­ba­ka den vin­nan­de annon­sen som dyker upp på besö­ka­rens dator som en ban­ner, pop-up, take-over, pre-roll eller vad det nu är för format.

Allt sker inom någ­ra sekun­der – för­ut­satt att besö­ka­ren inte har en adbloc­ker som stop­par det göm­da pro­gram­met från att starta.

”Omi­nous for pri­va­cy advoca­tes, sure, but nir­va­na for agen­ci­es, publishers, and adver­ti­sers”, skri­ver artikelförfattarna.

Robotar ser din annons

För­ra året gjor­de Asso­ci­a­tion of Natio­nal Adver­ti­sers – USA:s mot­sva­rig­het till Sve­ri­ges Annon­sö­rer – en stu­die som under 60 dagar under­sök­te 5,5 mil­jar­der påståd­da annons­vis­ning­ar på 3 mil­jo­ner webb­plat­ser. Resul­ta­tet var skrämmande.

I genom­snitt var mer än var tion­de annons­vis­ning fej­kad. Det var ing­en män­ni­ska som hade sett annon­sen. Och än vär­re var det för vide­o­an­non­ser. Där var fjär­de vis­ning fejkad.

Vis­sa bran­scher är mer drab­ba­de än and­ra. Värst är det på finans‑, famil­je­liv, mat- och rese­saj­ter. Och minst risk att bli lurad är det på teknik‑, sport‑, veten­skap- och rena informationssajter.

Bonnier lurar annonsörer

Ett av de värs­ta exemp­len beskrivs så här:

One pre­mi­um, well-known publisher in the life­sty­le indu­stry ver­ti­cal employed a web page lay­out con­si­s­ting of a sing­le lar­ge video play­er at the top of the page. See­mingly ran­dom selec­tions of con­tent sur­roun­ded the autoplay­ing video on the page.

On this publisher page, video ads for an auto par­ti­ci­pant in the study were con­su­med by a 98 per­cent bot audi­ence. Out of almost 4,000 total video impres­sions from the pla­ce­ment, fewer than 100 were ser­ved to humans.

I rap­por­ten sägs ald­rig vil­ket det här medi­a­fö­re­ta­get är. Men Busi­nes­sweek vet besked. Det är Bon­ni­er, som beskrivs som ”a 211-year-old Swe­dish media conglo­me­ra­te”. Och kun­den de lura­de var Chrysler.

Kan inte ha varit omedveten

Jag säger ”lura­de” eftersom Bon­ni­er sål­de en pro­dukt men leve­re­ra­de en annan, och det är svårt att tro att de inte viss­te om det. För­vis­so för­ne­kar deras tales­per­son all kän­ne­dom: “We weren’t awa­re of any pro­blem or com­plaint. If it had been brought to our atten­tion we would have fix­ed it.” Men fak­ta som läggs fram i arti­keln talar sitt tyd­li­ga språk.

Köpa trafik

ComSco­re är ett ame­ri­kanskt ana­lys­fö­re­tag som mäter inter­net­tra­fik. De är myc­ket väl ansed­da, och deras metod är något av en indu­stristan­dard i USA. Enligt deras mät­ning­ar hade de Bon­ni­e­räg­da saj­ter­na Saveur​.tv och Wor​king​Mot​herTV​.com nära noll besö­ka­re under som­ma­ren 2014. Sex måna­der sena­re hade de 6 mil­jo­ner respek­ti­ve 4 mil­jo­ner besö­ka­re per månad. Och i maj i hop­pa­de de upp ytter­li­ga­re till 9 respek­ti­ve 5 miljoner.

Höga siff­ror för saj­ter med myc­ket tunt inne­håll. Besök dem så för­står du vad jag menar. (Du hit­tar län­kar på www​.knt​nt​.se/​m​a​g​a​s​i​n​e​t​/​7​424.)

Bon­ni­ers egna che­fer erkän­ner, enligt Busi­nes­sweek, att inne­hål­let inte skul­le kun­na ska­pa och behål­la så myc­ket publik. Där­för köp­te de tra­fik för att pum­pa upp besöks­sta­tisti­ken och attra­he­ra annonsörer.

Mindre fult sätt att köpa trafik

Att köpa tra­fik är i sig inte fult. Det är ju vad digi­tal annon­se­ring som regel går ut på, och är något som bland and­ra vi på Knt­nt gör.

Vi spons­rar sökre­sul­tat och inlägg i soci­a­la medi­er för att expo­ne­ra vårt inne­håll till fler per­so­ner och få dem att hit­ta till vår sajt, och ibland köper vi ock­så dis­play­an­non­ser av sam­ma skäl.

Ett annat sätt erbju­der Out­brain och Taboo­la. Båda före­ta­gen erbju­der äga­re av webb­plat­ser att pla­ce­ra en ruta med ”con­tent from around the web” i slu­tet på sina sidor. I rutan visas puf­far för artik­lar som and­ra webb­plat­ser vill ha tra­fik till. När en besö­ka­re på den förs­ta saj­ten klic­kar på en sådan puff så ham­nar hen på den and­ra saj­ten. Och för den tra­fi­ken beta­lar den and­ra saj­ten typiskt 20 till 90 cent, varav en del går till den förs­ta saj­ten. Det är en form av nati­ve adver­ti­sing enligt rikt­lin­jer från Inter­net Adver­ti­sing Bureaus (IAB).

Vi använ­der inte den här möj­lig­he­ten. Det känns inte rätt.

Men båda är meto­der som lig­ger i den soli­ga­re delen av annons­land­ska­pet. Men i skug­gor­na finns and­ra meto­der. Meto­der som Bon­ni­er har använt sig av.

Publiknätverk = lurendrejeri

Sean Holz­man, Bon­ni­ers chi­ef digi­tal revenue offi­cer, säger till Busi­nes­sweek att det är van­ligt bland de sto­ra medi­a­fö­re­ta­gen att köpa tra­fik från ”publik­nät­verk”. Spe­ci­ellt när de rul­lar ut nya saj­ter, eftersom annonskö­pa­re (det vill säga du!) inte bryr sig om saj­ter som inte har till­räck­ligt många mediakonsumenter.

Ett ”publik­nät­verk” är en för­skö­nan­de omskriv­ning för ett före­tag som säl­jer fejk­tra­fik till saj­ter. Ett medi­a­fö­re­tag kan vän­da sig till ett publik­nät­verk och bestäl­la ett antal visningar.

Det kos­tar tid och peng­ar att för­tjä­na rik­ti­ga medi­a­kon­su­men­ter. Bon­ni­er och and­ra medi­a­fö­re­tag kan bita i det sura äpp­let och inve­ste­ra i det. Eller så kan de ta den enk­la vägen; att lura kun­den – dig som är annonskö­pa­re – med köpt tra­fik som blå­ser upp besöks­sta­tisti­ken. Jag kal­lar det för lurendrejeri.

Brandslangar som pumpar trafik

Sean Holz­man för­sva­rar Bon­ni­ers age­ran­de med att de hyr­de in ett säker­hets­bo­lag för att säker­stäl­la att den köp­ta tra­fi­ken kom från rik­ti­ga män­ni­skor och inte robotar.

Men han erkän­ner ock­så att de inte beta­la­de ”top dol­lar” för tra­fi­ken. Han säger att det finns publik­nät­verk som kan lik­nas vid Toyo­ta och and­ra som kan lik­nas vid Mer­ce­des, och fort­sät­ter: ”We were pri­ced at the Toyo­ta level.”

Bon­ni­er väg­rar avslö­ja vil­ka de köp­te tra­fik av. Där­för anli­ta­de Busi­nes­sweek ett före­tag spe­ci­a­li­se­rat på tra­fi­ka­na­lys för att spå­ra deras leve­ran­tö­rer. De lyc­kas iden­ti­fi­e­ra en hand­full iden­tis­ka saj­ter som alla beskri­ver sig som ”an adver­ti­sing network tech­no­lo­gy domain”. Arti­kel­för­fat­tar­na lik­nar dem vid brand­slang­ar som pum­par tra­fik vart som helst på inter­net. Alla ägdes av ett och sam­ma bolag – Adver​ti​se​.com.

Inga robotar – men lika värdelöst

Jour­na­lis­ter­na lyc­kas få ett möte med bola­gets grun­da­re och vd – Dani­el Yom­to­bi­an. Han berät­tar att de säl­jer mer än 300 mil­jo­ner sid­vis­ning­ar var­je månad till före­tag som vill boos­ta sin tra­fik. Och han bekräf­tar till Busi­nes­sweek att ett av före­ta­gen är Bon­ni­er, och att de huvud­sak­li­gen köper den bil­li­gas­te möj­li­ga for­men av trafik.

Och vad är då den bil­li­gas­te möj­li­ga for­men av tra­fik? Jo, så kal­la­de ”tab-unders”.

Har du någon gång läm­nat en sajt du besökt och upp­täckt att det under fönst­ret låg ett annat föns­ter. Det and­ra fönst­ret är en tab-under och visar inne­håll från saj­ten som har köpt tra­fik. Oftast ser du ald­rig des­sa föns­ter, och om du gör det så klic­kar du snabbt bort det. Ändå räk­nas det som ett besök av en människa.

Så ja, Bon­ni­er har kanske rätt i att de inte har köpt robot­tra­fik, utan tra­fik från rik­ti­ga män­ni­skor – men det är lika vär­de­löst för annonsören.

Dubbelt lurad

Att till­han­da­hål­la fejk­tra­fik är en luk­ra­tiv del i annons­land­ska­pets skug­gi­ga­re delar. Ännu läng­re in i skug­gor­na hit­tar du fejk-saj­ter. Saj­ter som är bygg­da med fejk­tra­fik bara för att lura annon­sö­rer att annon­se­ra där.

Busi­nes­sweeks grä­van­de jour­na­lis­ter har lyc­kats spå­ra man­nen bakom MyTop​Fa​ce​.com. Han kal­lar sig själv för Boris. Är från Ukrai­na, men bor i New York. Han dri­ver fle­ra lik­nan­de saj­ter, som enligt egen utsa­ga har fler än 10 mil­jo­ner vis­ning­ar per dag. Per dag!

Busi­nes­sweek bad två före­tag, spe­ci­a­li­se­ra­de på att upp­täc­ka tra­fik­be­drä­ge­ri, att under­sö­ka tra­fi­ken till MyTop​Fa​ce​.com. De kom fram till att uppe­mot 94 pro­cent av tra­fi­ken kom­mer från robotar.

Boris för­ne­kar inte siff­ror­na, utan sva­rar: ”If I can buy some traf­fic and it gets accep­ted, why not?” Om att annon­sö­rer inte gil­lar det säger han: ”they should go buy somewhe­re else.”

Jo du…! Så inte nog med att medi­a­fö­re­tag blå­ser upp sina besöks­siff­ror med fejk­tra­fik. Det finns ock­så fejk­si­dor bara för att ploc­ka dig på peng­ar. Du blir dub­belt lurad.

Vad är robottrafik?

Jag ska kort för­kla­ra att en robot i det­ta sam­man­hang är en webb­lä­sa­re som själv, utan att någon ser något eller gör något, besö­ker sidor, rul­lar ned på sidor­na, och klic­kar på annonser.

De här robo­tar­na finns på van­li­ga män­ni­skors dato­rer. De är inte med­ve­ten om att de finns där, för de är gjor­da för att inte upptäckas.

Det bör­jar med att en dator blir infek­te­rad av ett virus som kapar datorn. Datorn ingår sen i ett dolt nät­verk som utför skum­ma upp­gif­ter på beställ­ning, till exem­pel att fej­ka trafik.

Är det så illa i Sverige?

Busi­nes­sweeks arti­kel hand­lar om hur det är i USA. Och det är Bon­ni­ers i USA som använ­der de tvi­vel­ak­ti­ga meto­der­na. Finns det här pro­ble­met i Sverige?

Jag tror det. Natur­ligt­vis inte i sam­ma stor­leks­ord­ning. Vi är ju en mind­re mark­nad. Men jag är över­ty­gad om att det här luren­dre­je­ri­et pågår här ock­så. Att vis­sa svens­ka medi­a­fö­re­tag fej­kar en del av sin tra­fik. Att det finns svens­ka fejk­saj­ter. Och att vis­sa svens­ka medi­a­by­rå­er är med­ve­ten om pro­ble­met och ändå pla­ce­rar sina kun­ders annon­ser på des­sa sajter.

Spyr ut skit

Jag tror det kom­mer att bli vär­re innan det blir bättre.

Jag tror inte medi­a­fö­re­ta­gen ser vär­det av att självran­sa­ka sig, att medi­a­by­rå­er­na ser vär­det av att inven­te­ra sitt annonsla­ger, eller att leve­ran­tö­rer­na av pro­gram­ma­tic ser vär­det av att stäv­ja miss­bru­ket. Det kom­mer bara fortsätta.

Pre­cis som Volks­wa­gen så lurar de sina kun­der. Lurar dig. Och pre­cis som Volks­wa­gen med­ver­kar till att spy ut skit i mil­jön, så med­ver­kar de till att spy ut skit på internet.

Där­för tving­as medi­e­kon­su­men­ter, även de som egent­li­gen inte har något emot annon­ser – så länge det är mått­fullt och rele­vant – att instal­le­ra adbloc­kers för att skyd­da sin integri­tet och fram­för allt för att få en bra användarupplevelse.

Först när anta­let som använ­der adbloc­kers är så stort, att du, jag och and­ra som köper annon­ser rea­ge­rar och rös­tar med föt­ter­na, kom­mer annonsin­du­strin ta tag i problemet.

Var fjärde använder adblocker

Apro­på: Det kom nya siff­ror i vec­kan om hur använd­ning­en av adbloc­kers ser ut. Det är Sour­ce­point som har låtit under­sö­ka använd­ning­en av adbloc­kers i fle­ra länder.

I USA och Stor­bri­tan­ni­en använ­der var tion­de web­ban­vän­da­re adbloc­ker. Men i Tyskland och Frank­ri­ke är det många fler. Var fjär­de! Jag und­rar vad siff­ran är i Sverige?

Sour­ce­point utveck­lar en ”adbloc­ker bloc­ker” – ett mot­me­del mot adbloc­kers – så de vill kun­na visa på hög använd­ning för att moti­ve­ra sina kun­der, medi­a­fö­re­ta­gen, att köpa deras lös­ning. Men själ­vas­te stu­di­en har utförts av comSco­re, som är ett av USA:s mest betrod­da ana­lys­fö­re­tag av inter­ne­tan­vänd­ning, så det finns ing­en anled­ning att betviv­la siffrorna.

Adblocker blocker

”Adbloc­ker bloc­ker” är för övrigt en hel­kor­kad idé. Jag tror inte medi­a­fö­re­tag kan vin­na ett krig mot använ­da­re som är tröt­ta på lång­sam­ma webb­si­dor och skep­tis­ka till att läm­na ifrån sig en mas­sa per­son­li­ga upp­gif­ter till annonsnätverk.

Jag tror som Washing­ton Posts CIO, Shai­lesh Pra­kash, som jag pra­ta­de om i avsnitt 3 av Åsikt, att bran­schen kom­mer att tving­as till själv­sa­ne­ring. Och jag ser fram emot det.

Avslutning

Det var allt för den här veckan.

För att inte mis­sa näs­ta vec­kas avsnitt så ska du pre­nu­me­re­ra på Åsikt. Använd val­fri podcast-app och sök efter Åsikt eller Knt­nt. Du kan ock­så lad­da ned aCast-appen och söka efter oss där.

Till sist, snäl­la, tip­sa vän­ner och bekan­ta som arbe­tar med mark­nads­fö­ring om pod­den. Det upp­skat­tar jag mycket.

På åter­hö­ran­de!

Musik: All Alo­ne © Ivan Chew (CC BY 3.0)