Andra halvan

Hälf­ten av ett före­tag var­ken syns, går att ta på eller mäta. Ändå är det som pågår där högst avgö­ran­de för affä­ren. Hälf­ten av ett före­tag är näm­li­gen berät­tel­sen om det.

Det här har som­li­ga till ful­lo för­stått. Ta App­le, värl­dens idag högst vär­de­ra­de varu­mär­ke. Hälf­ten är pro­duk­ter­na, and­ra hälf­ten är det som lig­ger i luf­ten; käns­lan, auran, loc­kel­sen, char­men, ambi­tio­nen, utma­ning­en, seger­vil­jan, per­so­nen bakom. Till och med pro­ble­men hör dit.

Tänk om det är den hälf­ten som lät­ta­re än den and­ra dub­ble­rar börsvärden!!

Ta IKEA vars inre rum kanske inte i bör­jan var lika med­ve­tet möble­ra­de som dess ytt­re. Men idag, vil­ken berät­tel­se! Evig oav­sett Kamprad. En berät­tel­se som ing­en som pas­se­rar dess dörr är opå­ver­kad av. Som består även om fir­man skul­le gå sämre.

Eller ta ICA, nyss ett ”hämt­la­ger” bland alla and­ra men nu ett före­tag som fylls med käns­lor och vär­de­ring­ar på väg att per­so­ni­fie­ras som få and­ra (som inte är famil­je­fö­re­tag och där­med har berät­tel­sen i blo­det och där­med i stort sett gratis).

Den står det mellan raderna?

Som­li­ga hade en berät­tel­se men tap­pa­de den. Var är Coops? Och SJ:s? Men fram­för allt: Vad berät­tar Sve­ri­ges stol­ta indu­stri­fö­re­tag? Gå ige­nom börs­lis­tan, lägg örat intill. Hur lyder deras berät­tel­ser? Hur låter det om SCA? Som dun­ket från en pap­pers­ma­skin? Hur känns, sma­kar, dof­tar det? Som sul­fit? Men är det vad SCA ÄR?

Vad berät­tar SKF? Eller ABB, Sand­vik, Atlas Copco, Alfa Laval eller någon av de and­ra i elit­di­vi­sio­nen? Vil­ka ÄR des­sa evi­ga fram­gångs­ma­ski­ner mer än just maski­ner? Vad berät­tar de på och mel­lan rader­na, som gör att fler än när­mast berör­da (om ens de) för­står vad och hur de gör, vad de vill, vart de är på väg, var­för de kom­mer att bestå, hur det är att job­ba där, vara gran­ne med fabri­ken, ham­na bred­vid någon som arbe­tar där på långflygningen?

Att man till­ver­kar kul­la­ger! Eller trans­for­ma­to­rer, sågar, pap­per och tryck­lufts­bor­rar! Jaha.

Vad kan vi and­ra, alla vi som är bero­en­de av des­sa fan­tas­tis­ka före­tags evi­ga fram­gång­ar och som utgör den sam­häl­le­li­ga grund från vil­ken de häm­tar sin näring, berät­ta om dem? I tid­ning­en läser vi att de fått en ny chef? Men ny anda, får man ald­rig in någon ny sådan?

”Mål­grup­pen”, säger mark­nads­fö­ra­ren. ”Vi gör inte affä­rer med van­ligt folk, bara med spe­ci­a­lis­ter med spe­ci­al­in­tres­se och spe­ci­al­kun­skap, där är det hard facts som gäller”.

Jaså, men var ham­nar allt till slut? Vem åker inte bil, tåg, job­bar på huset, arbe­tar vid maski­nen, kör truc­ken, påtar i träd­går­den, dis­kar, tvät­tar, läser tid­ning, har en mor­far som köper akti­er, en mam­ma som läser på KTH och en sys­ter som är miljöaktivist?

Spe­lar det ing­en roll vad nio mil­jo­ner per­so­ner som delar sam­ma livsmil­jö som det sto­ra vik­ti­ga före­ta­get tyc­ker om det? Tän­ker om det? För­med­lar till andra?

Där gömmer sig den unika berättelsen

Förr eller sena­re är det van­ligt folk som kon­su­me­rar det före­ta­get pro­du­ce­rar. Som såda­na är vi nyfik­na och lät­ta att bil­da. Vi för­står att SKF:s kul­la­ger mås­te vara extremt bra, bätt­re än and­ras för att fir­man skall fort­sät­ta gå bra år efter år. Men hur blir de det?

Var­för får vi inte veta att det knappt finns ett flyg­plan som skul­le kun­na lyf­ta utan just des­sa små kulor. Eller att en pap­pers­ma­skin, stor som ett hus, mest är ett system av kul­la­ger. Och vad som hän­der om en enda liten kula kom­mer på drift.

Vi tror inte en sekund att snill­ri­ke­dom är allt i des­sa före­tag. Att inte laget, lagan­dan, spel­sy­ste­met, käns­lan, kre­a­ti­vi­te­ten, konst­när­lig­he­ten, för­må­gan att med hela sin mänsk­li­ga resurs stän­digt mata laget med det ovän­ta­de, omät­ba­ra till och med helt otro­li­ga ock­så är ovär­der­li­ga resur­ser, minst lika avgö­ran­de som tek­nik, system och kontroll.

Men om sådant får vi ing­et veta. Det är synd för det är där den uni­ka berät­tel­sen göm­mer sig.

Vi skul­le med stolt­het föra des­sa berät­tel­ser vida­re, nu när vi reser som ald­rig förr, blog­gar, twitt­rar, pladd­rar i tele­fon, sit­ter i barer och på café­er samt ingår i face­book­grup­per som i brist på nya spän­nan­de berät­tel­ser allt ofta­re går på tom­gång. Vil­ken värld lig­ger inte öppen för före­tag som vill bli ”folk­kä­ra” dvs. på var mans läpp då och då.

Men vem talar med sina nya brev­vän­ner om SCA, SKF, Atlas Copco och Alfa Laval? Berät­tan­det är all kom­mu­ni­ka­tions moder. Så har det all­tid varit. Och så kom­mer det att för­bli. Genom att byta berät­tel­ser med varand­ra når vi det all kom­mu­ni­ka­tion ytterst syf­tar till; hit­ta sin till­hö­rig­het och där till­fö­ra något som inte alla i grup­pen redan har.

Vad skul­le inte en mer kom­plett berät­tel­se om före­ta­get bety­da för all fram­ti­da rekry­te­ring? För alla fram­ti­da kon­tak­ter med leve­ran­tö­rer, part­ners, inve­ste­ra­re, sam­hälls­pla­ne­ra­re, poli­ti­ker, råd­gi­va­re? För att inte tala om gran­nar till fabri­ken, kom­mu­ner som skall bevil­ja till­stånd, akti­vis­ter som tänkt sät­ta käp­par i hjulen?

Ald­rig har det varit så gynn­samt för den som kan berät­ta sin histo­ria som nu när non­sens, i brist på bätt­re, körs ner i en medi­etratt som bara vill ha mer, mer, fort, fort.

Alla före­tag har en berät­tel­se. Ofta är den otro­ligt spännande.
Inte säl­lan en kamp på liv och död. Intres­sant som en roman och läro­rik som en över­kurs i hög­re sko­lan. Den kan lig­ga gömd, eller glömd, men den finns där. Garan­te­rat. Men som alla and­ra ”histo­ri­er” blir de inte ”bra” för­rän de fått liv av en som kan berätta.