Vinn ny mark med sårbarhet

Hör Gabri­el­la läsa sin krö­ni­ka eller läs den själv.

Vi vet alla att det krävs action för att någon­ting ska hän­da. Vi vet ock­så att man inte kom­mer någon­stans här i värl­den om man inte först över­vin­ner sin räds­la och blir modi­ga­re än man var igår.

Man mås­te våga för att vin­na. Man mås­te sat­sa för att lyc­kas. Vill man ha ett ja får man ock­så bere­da sig på ett nej.

Svårt? Nej. Inte i teo­rin. Och egent­li­gen inte hel­ler i prak­ti­ken. Det är ju bara att göra.

Verk­li­gen? Spe­lar det inte ock­så roll hur du vågar? Hur du sat­sar? Hur du bemö­ter och rea­ge­rar på ett nej.

Såklart det gör.

Du kan få ett nej utan att ta det in det

Du kan sat­sa utan att ge dig hän. Du kan våga utan att egent­li­gen för­lo­ra någon­ting. Så länge du inte adde­rar något av dig själv, ditt hjär­ta, ditt hund­ra­pro­cen­ti­ga enga­ge­mang behö­ver det inte kos­ta dig någon­ting i form av själv­käns­la. Så länge du inte är upp­rik­tigt intres­se­rad av att ta reda på var­för det blev ett nej så har din utma­ning inte hel­ler trans­for­me­rats till lär­dom. Modet betyd­de inte sär­skilt myc­ket. Sats­ning­en var inte mer värd än ska­let på cle­men­tin. Om nu det skul­le vara ett uttryck för något som snabbt spe­lar ut sin roll och sedan glöms bort.

Din sårbarhet. Det dyrbaraste du har?

Men den stun­den du adde­rar din sår­bar­het. Då tusan hän­der det något.

Hör bara så vac­kert Brené Brown beskri­ver det i inled­ning­en av sin bok ”Mod att vara sårbar”.

”Att vara sår­bar är inte att lyc­kas eller miss­lyc­kas — det är att för­stå att båda delar­na är vik­ti­ga; det är att ge sig hän: Det är att gå in för något helhjärtat.”

Visst är det fint? Och ännu fina­re är bokens ori­gi­nal­ti­tel, Daring Greatly.

Uppmärksammad forskning om sårbarhet och skam.

Brené Brown är en ame­ri­kansk fors­ka­re och soci­o­log som ägnat en stor del av sitt liv åt frå­gor som rör sår­bar­het, mod och skam. Hen­nes myc­ket upp­märk­sam­ma­de före­drag om just sår­bar­het är ett av värl­dens mest sed­da TED-talks. Sök på ”The Power of vul­ne­ra­bi­li­ty” så hit­tar du det snabbt.

Hen­nes forsk­ning till­ta­lar natur­ligt­vis mig som är intres­se­rad av allt som anses djupt mänsk­ligt. För mitt i det för mig fasci­ne­ran­de närings­li­vet så för­vå­nas jag ofta hur efter vi är. Vi fort­sät­ter än idag att för­sö­ka upp­rätt­hål­la bil­den av det per­fek­ta. Det per­fek­ta ledar­ska­pet, den per­fek­ta affärsidén, den per­fek­ta före­tagskul­tu­ren, den per­fek­ta med­ar­be­ta­ren – trots att vi vet att ing­en av des­sa finns. Inga av des­sa bör ens fin­nas. Det är inte mänsk­ligt. Det är inte ens fram­gångs­rikt i läng­den. Det är inte vär­digt oss män­ni­skor att bete oss så. Vi bor­de veta bätt­re. Det är ju 2016.

Den meningslösa kampen att vara perfekt.

Inom rekla­men utgår vi all­tid — eller bor­de åtminsto­ne utgå från — det mänsk­li­ga bete­en­det. Det som är lika icke­per­fekt som våra egna liv. Där frå­gor­na är fler än sva­ren. Där det är mer rörigt än till­rät­ta­lagt. Där tvi­vel och för­hopp­ning­ar blan­das med skratt och gråt.

Där vågar vi visa oss sår­ba­ra. Hur kom­mer det sig? Jo, för vi mås­te ska­pa igen­kän­ning. Annars går inte bud­ska­pet in. Bud­ska­pet som ska ta vägen via hjär­tat och fånga vår uppmärksamhet.

Var­för hit­tar jag inte sam­ma bete­en­de i närings­li­vet? Var­för använ­der vi inte vår sår­bar­het även där?

Jag bac­kar till­ba­ka till inled­ning­en i Brené Browns bok:

”Det kan ver­ka loc­kan­de att vara per­fekt eller osår­bar, med det finns inga såda­na alter­na­tiv i män­ni­skans till­va­ro. Vi mås­te gå in på are­nan, vad det än hand­lar om — ett nytt för­hål­lan­de, ett vik­tigt möte, vår egen ska­pan­de­pro­cess eller ett job­bigt sam­tal om något i famil­jen, och vi mås­te vara modi­ga och bered­da att ge oss hän. I stäl­let för att sit­ta vid sidan av och häva ur oss kri­tik och goda råd mås­te vi våga visa oss och låta and­ra se oss. Det är det­ta som är sår­bar­het. Det är det­ta som är att visa stort mod.”

Utan sårbarhet, ingen riktig närhet.

Hel­hjär­tat och sår­bar. Det vill i alla fall jag tro på. Utan sår­bar­het blir det ing­en när­het. Ing­en kom­mu­ni­ka­tion. Ing­en utväx­ling på en nivå som på rik­tigt ger något. När två par­ter för­vän­tas ska­pa något stör­re till­sam­mans krävs sår­bar­het. Krävs att de vågar öpp­na upp, lyss­na och berät­ta vad de söker och behö­ver. Och nu syf­tar jag verk­li­gen på part­ners i affärs­li­vet. Även om du kan över­sät­ta lik­nel­sen till vil­ken rela­tion som helst.

Som före­ta­ga­re läg­ger vi ner stor kraft, myc­ket resur­ser, tid och en him­la mas­sa peng­ar på att lyc­kas med våra kam­pan­jer och pro­jekt. Ibland blir det katjing på en gång. Ibland ute­blir fram­gång­ar­na. De ögon­blick­li­ga fram­gång­ar­na, vill säga. För du låter väl inte pro­ces­sen slu­ta med ett nej?

Miss­för­stå mig rätt. Själv­klart ska ett nej från någon annan all­tid respek­te­ras. Men vänd på ste­ken och ta reda på var­för det blev ett nej från förs­ta bör­jan. För­sök för­stå. Ana­ly­se­ra vad som hänt. Om vi bara vågar be om upp­rik­tig feed­back genom mät­ning­ar, dju­pin­ter­vju­er och and­ra åter­kopp­ling­ar så kan vins­ten i det långa lop­pet bli ännu stör­re än den man först hade sik­tat in sig på.

Gör klokt av dina misstag.

Det är lite som ord­språ­ket att det är inte hur man har det utan hur man tar det. Allt­så, miss­tag kan alla göra (och kom­mer göra under lång tid fram­ö­ver). Vad som är betyd­ligt mer intres­sant är hur du han­te­rar det. Hur du väl­jer att gå vida­re och för­sö­ka rät­ta till det som bli­vit fel. Vad du är beredd att göra för att stäl­la allt till­rät­ta. Och det är här jag fun­de­rar på vad som skul­le hän­da om vi före­ta­ga­re skul­le ha modet att vara lite mer sårbara?

Ja, det krä­ver en vil­ja att orka gå den där extra biten. Kanske inled­nings­vis bli lite obe­kväm både för sig själv och för den på and­ra sidan bor­det. Det krä­ver att man läg­ger den per­son­li­ga stolt­he­ten åt sidan för att kun­na nå ett stör­re gemen­samt mål. Det krä­ver ock­så flex­i­bi­li­tet, lyhörd­het och skär­pa. Det krä­ver egent­li­gen allt sånt som senio­ra rekry­te­ra­re skri­ker sig hesa efter idag: Per­son­lig­hets­drag som visar på enga­ge­mang och mål­med­ve­ten­het i kom­bi­na­tion med cho­se­fri­het. Där man kan lyss­na på per­so­nen utan att göra allt personligt.

När sårbarhet leder till framgång.

Jag var fak­tiskt själv med om det för en tid sedan.

Vi hade läm­nat in vårt bidrag i en pit­ch med fle­ra aktö­rer. Vi var väl­digt stol­ta över vår idé och tyck­te nog att vi hade odd­sen på vår sida att få det där efter­trak­ta­de uppdraget.

Men tji var det enda vi fick. Upp­dra­get gick till någon annan och vi blev grymt besvikna.

Vi hade lagt ner stor möda i pro­jek­tet. Inte minst sto­ra slan­tar. Vi behöv­de veta vad som hade gått fel. Var­för stod inte vi som vin­na­re? Vad kun­de vi gjort annorlunda?

Inte så att vi var bitt­ra för­lo­ra­re på något sätt, men om man läg­ger ner sin själ i något – som man dess­utom vet kan bli rik­tigt bra — så behö­ver man få pra­ta om det med de som bestämt sig för att man inte läng­re ska få vara med i leken.

Vi boka­de där­för ett möte och ställ­de frå­gan: Var­för inte vi?

Sva­ret var att ”jo, vi tyc­ker nog ert för­slag var bra. Till och med i många delar bätt­re än det vin­nan­de för­sla­get. Men ni har inte varit till­räck­ligt tyd­li­ga med hur ni kom­mer gå till­vä­ga, vad som vi mer exakt kom­mer att få leve­re­rat av er.”

Aj då. Den var inte bra. Det fat­ta­de vi själ­va på en gång och i ärlig­he­tens namn kun­de vi till viss del hål­la med.

Vi fort­sat­ta pra­ta om det aktu­el­la pro­jek­tet och hur det skul­le bli. Även om det var uppen­bart att vi inte skul­le vara en av pro­jekt­ä­gar­na framöver.

Efter en tim­mas kon­struk­tivt möte sa de på and­ra sidan bordet:

”Fast vad tror ni om att ge er in i det här pro­jek­tet istäl­let? Här kanske vi skul­le kun­na få till ett bra sam­ar­be­te — vad säger ni?”

Styrkan sitter i sårbarheten.

Tja, vad säger man? Man ber om feed­back, visar sin vil­ja och hän­gi­ven­het, är ärlig mot både sig själv och mot­par­ten och får en ny chans. Kanske till och med en ännu bätt­re möj­lig­het än den första.

För mig blev det ett bevis på att sår­bar­het inte bara är ett sätt att leva hel­hjär­tat. Det är ock­så en fram­gångs­fak­tor för läran­de, kre­a­ti­vi­tet, nytän­kan­de och frukt­bart samarbete.

Sår­bar­het är så långt ifrån svag­het jag kan tän­ka mig. Det, om något, är att visa styr­ka och beslut­sam­het. Svag­het är nog mer som Astrid Lind­gren beskri­ver det i Brö­der­na Lejon­hjär­ta: ”Det finns saker man mås­te göra, även om det är far­ligt. Annars är man ing­en män­ni­ska utan bara en liten lort.”

Att inte duc­ka för det far­li­ga eller okän­da. Att inte dra sig för att under en stund göra sig sår­bar där man för till­fäl­let står i syf­te att till­sam­mans kun­na nå det rik­tigt sto­ra målet.

Eller som Brené Brown säger i sitt TED-talk:

Kär­nan i att vara sår­bar är att det är födel­se­plat­sen för lyc­ka, kre­a­ti­vi­tet, till­gäng­lig­het och kärlek.

Tack för nu.